Kålrabbin, min nya vän

1 kommentarPublicerad: 24/10 14:55

Det som blev middag i helgen startade egentligen som en räddningsoperation. Låt mig ta det från början … För två veckor sedan plockade jag in de sista tomaterna ur växthuset och förpassade de trötta, tomma plantorna till evigheten. Resultatet av plockningen var kanske tre liter gröna tomater. Dem lämnade jag i en skål i köket  i vanligt dagsljus och rumsvärme. De blev ett av det-där-ska-jag-ordna-sen-projekten.

 
Två veckor senare, i lördags, insåg jag att det är dags. I skålen fanns en del gröna tomater, men också släta röda, skruttiga röda och perfekt mognade orangefärgade och gula. Så jag tvättade och putsade och tittade på saldot. Till slut hamnade några hackade gula lökar i stekpannan och när de mjuknat fick de klyftade tomaterna följa efter. Därefter fyllde jag på med två nypor socker, lite salt, chili, vitlök och några stänk sherryvinäger ur en flaska jag nästan glömt bort efter att ha köpt den på en resa i Andalusien för fem år sedan. På en knapp timme småkokade tomaterna ihop till en mustig massa som närmast liknade en varm tomatchutney till smaken.

 

Nå. Medan puttrande av det slaget pågår hinner man förstås se sig omkring i köket och då föll blicken på de två kålrabbiknölarna. Ända sedan jag var liten har jag vetat vad kålrabbi är och ätit den i sallader, men efter en paneldebatt om mat för ett tag sedan kom jag på att jag faktiskt aldrig själv tillrett något av denna halvt okända knöl. Så några dagar senare köpte jag två lagom stora (6-8 cm i diameter lär vara bra) färska exemplar i bybutiken. Nu låg de också och väntade på åtgärder.

 

Vad gjorde jag? Skalade knölarna och skar dem i tjocka stavar, medan jag försökte känna efter hur saftiga eller träiga de kunde tänkas vara. Sedan klickade jag en matsked smör i en kastrull, slängde i kålrabbistavarna och väntade på att de skulle mjukna lite. Tio minuter senare hällde jag i en halv burk överbliven matlagningsgrädde (10 procent fett) samt resterna av en gräslöksfärskost, en hel näve persiljeklipp och lite salt. När allt det där hade förvandlats till en stuvning var det bara att dra över det hela med svartpepparkvarnen och fylla på med en näve persilja till.

 

Kycklingen och de ugnsbakade potatishalvorna var det inget märkligt med, men sedan hade jag en ensam rotfrukt kvar. Mitt sällskap i köket, treåringen, gissade på vad de lagom stora tärningarna kunde vara när de väl var uppskurna. Korv? Morot? Nej, men batat. De blekorangefärgade bitarna är inte lätta att placera på matkartan om man aldrig sett dem förr.

För att få  lite kontrast i smakerna fick bataten koka i grönsaksbuljong. Därefter skedade jag upp tärningarna i en skål turvis med nymalen svartpeppar och strimlat apelsinskal.

 

Bataten blev fräsch, men kålrabbin fick oss att tappa hakan. Vid bordet var vi överens om att om vi hade ätit maten som blindtest så hade vi i sten påstått att vi äter grön sparris. Vilket billigt sparrissubstitut. Knölarna kostade inte många euro per kilo.
Räddningsoperationen blev en rödvinsmiddag nästan av misstag och på den här tillställningen tror jag att jag fick en ny vän – kålrabbin. Den måste ju fungera i ugnsgratänger och soppor också. Recept? För nu ska här testas.

Lätt som en plätt

1 kommentarPublicerad: 11/10 00:17

17-åringen var på fest. Där skulle det stekas plättar och först gick det bra, för det fanns en påse plättmix i skåpet. Tyvärr tog påsen ändå slut innan plätthungern var stillad så 17-åringen erbjöd sig att vispa ihop en ny smet ifall det fanns ingredienser. Då kom frågan: – Kan du? Helt sådär? Han kunde. Helt sådär. Det är osäkert när ungarna lärde sig sitt första plättrecept, men de var definitivt före skolåldern.

I går stekte vi också plättar. Inte morotsplättar, inte blodplättar, inte potatisplättar, inte salta galettes, inte crêpes och inga blinier. Det blev helt vanliga plättar och smeten gjordes som vanligt mer på känsla än enligt något recept. För plättar (eller pannkakor för den som föredrar det ordet) är så fantastiska att de låter sig stekas av de mest olika smetvarianter. Innan det fanns laktosfri mjölk i affärerna, vispade jag ofta ner ägg och mjöl i vichyvatten och en och annan gång har det stekts brunchplättar på föregående dags bubbelvinsrester. Den som kan få till en plättsmet kan bjuda på allt från lyxig frukost till uppskattat mellanmål och innovativa middagar.

Plättar i olika storlekar kan serveras med nästan vad som helst. De kan förvandlas till rullar fyllda med fiskröra, köttfärssås, grönsaker, ost eller färska bär. De kan bli små frasiga rundlar med spetskant och krönas med klickar av getost, en aning bacon eller dekoreras med slingor av honung eller lönnsirap. I plättsmeten kan vätskan vara vatten, bubbelvatten, öl, mjölk, surmjöl, kokosmjölk eller kanske fläderblomssaft. Smeten kan få sting av malen kardemumma, vaniljsocker, russin eller vinbär. Den kan få färg av nässlor eller spenat.

För många år sedan hade jag en vän, vars mormor inte var rädd för nya trender vid spisen. Hon brukade servera apelsinplättar. Först skalades apelsinerna med kniv runt om och sedan skars frukterna i tunna skivor. Därefter lades en klick smör i gjutjärnspannan. När smöret fräste ljusbrunt lade mormodern ner en skiva apelsin i smöret och hällde sedan på så mycket plättsmet att apelsinen knappt fick ett täcke. Allra finast blev de stora plättarna, de som såg ut som om de hade haft en liten, men intensivt glödande, sol i mitten. Enligt samma modell kan man just nu skeda upp lite svamphack med gräslök i pannan och sedan täcka det hela med smet. Variationerna är otaliga. Mest är det ens egen fantasi som måste väckas, viljan att orka tänka ut nya ingredienskombinationer.

För den som hittills litat på plättmixpåsen kommer  (ett) vanligt grundrecept här, fritt fram att modifiera.

Plättar

3 ägg

6 dl vätska

3 dl mjöl

1/2 tsk salt

2 msk socker

smör/olja att steka i

Vispa ihop ägg och vätska lätt. Blanda ner resten av ingredienserna och låt smeten svälla minst en kvart. (Vill du ha sötare plättar kan du ta mer socker, men håller du sockermängden ganska liten så kan du servera plättarna både med  salt och söt fyllning.) Värm sedan upp plättpannan och stek plättarna. Glöm inte att röra runt i smeten varje gång du ska ta en ny slev smet, annars kan du få ojämna plättar när mjölet efter ett tag sjunker till skålens botten.

Som barn fick vi ofta blodplättar hemma. Då köptes blodet i vita flaskor med röda rutor. Det är länge sedan jag stekt en blodplätt, men det här behöver man  till smeten:

3 dl blod (kan finnas i frysdisken)

3 dl vatten 

1 dl vetemjöl

1 dl rågmjöl

1 hackad lök (liten räcker)

1 ägg

1 tsk salt

en nypa vitpeppar

Om blodet är frysvara kan du tina upp det genom att ställa det i kylen över natten. Vispa sedan flaskans innehåll ordentligt och fyll på med vatten och mjöl. Medan smeten sväller i en dryg halvtimme hinner du hacka och steka löken mjuk. Blanda sedan alla ingredienserna och stek plättar. Servera med lingonsylt och pressad potatis.

Enkla recept? Just det. Lätt som en plätt.

 

 

 

 

 

 

Sur must

1 kommentarPublicerad: 29/09 11:36

Under de senaste veckorna har jag med glädje noterat hur den ena vännen efter den andra hittat till sitt lokala äppelmusteri. Glädjen över att äppelskörden förvandlats till färsk saft har varit uppenbar. Somliga har låtit blanda  i extra C-vitamin, andra har låtit pastörisera musten för hållbarhetens skull.

Själv tycker jag om äppelmust, men har för nya och taniga träd för att få tillräckligt stor skörd för saft. Ofta har vänner med äldre äppelträd ändå generöst delat med sig av sin skörd i stället för att slänga bort den. Under åren har jag därför kunnat anlita musterier i åtminstone Sibbo, Kyrkslätt, Esbo och Lojo. Valet har mest berott på var äpplena funnits och när något musteri råkat ha tid med en ny kund.

 

Någonstans hade alltså tio kilo äpplen försvunnit.

 

I år kom det sig att jag fick mina äpplen i Esbo. Trädägaren föreslog att vi skulle åka till ett närliggande musteri med en gång, men eftersom hela plockandet inte var ordentligt planerat från början hade jag inte med mig flaskorna och så fick det hela vänta till följande dag och ett annat musteri.

Äppelträdsägaren åkte till sitt närmusteri i alla fall, lämnade in sina äpplen och fick snart besked om att musten var pressad. Femton liter must hade det blivit och med priset för några plastdunkar inräknat skulle kalaset kosta 58 euro. Det gör nästan 4 euro per liter saft av äpplen från egen trädgård. Det tyckte den här kunden att var ganska dyrt, men personalen på saftstationen ryckte på axlarna och meddelade att det här var vad de fick ur 40 kg frukt.

Nu var det så att kvinnan hade vägt sin frukt hemma, eftersom det skulle bli lite billigare att pressa om man hade över 50 kg med sig. Någonstans hade alltså tio kilo äpplen försvunnit.

När äppelträdsägaren i Esbo räknade, funderade och slutligen  – där på musteriets gård – plockade fram musteriets egen webbplats i sin telefon för att visa prislistan, meddelade personalen att det där var den gamla webbplatsen. Det fanns en ny också, och där var priset högre. Kunden ser däremot ingen datering någonstans och kan inte veta att den sida som dyker upp först inte gäller.

Några dagar senare började vi jämföra. Jag hade plockat 40 kilo äpplen från samma träd. Den mängden gav 30 liter saft, som kostade 70 cent per liter när den väl var pressad och pastöriserad. Det gjorde 21 euro.

Ibland väljer man bara att irriteras och svälja. Nu känns också det lite svårt, för sonen i familjen vägrar dricka saften för att den är så sur. Min saft är inte överdrivet sur. Det är inte heller äppelträdsägarens sats nummer två, som fördes till ett annat musteri. Sats nummer två har samma mörka färg som min must, inte ljusgul och med en obestämt konstgjord citron(?)smak som den första. Äppelträdsägaren är övertygad om att det inte alls var hennes egna äpplen som kom tillbaka i dunkarna.

Ett ruttet äpple kan förstöra hela saften. Samma effekt får ett lurendrejarmusteri för de hederliga företagarna. När ett musteri väger fel, blandar ut, förväxlar äpplen och räknar fel, slutar kunderna lita också på andra företagare i branschen. På samma sätt som den där familjen kommer att känna sig förorättad  och idiotförklarad varje gång en ny dunk saft plockas fram, kommer jag att undra om jag kan lita på att allt går rätt till om jag inte själv får stå bredvid och se saften pressas. Och just så misstänksam skulle jag inte vilja behöva vara.

Kålhuvudet vägde två kilo och jag hade glömt svärmors råd. Visst har jag hört henne säga att det gäller att välja ett inte så tätt och tungt exemplar när man ska laga kåldolmar, men ibland är ens eget huvud lika lätt och tomt som det där kålhuvudet var tungt. Det handlar om bladen. Sitter de väldigt tätt så har man lätt sönder dem när de ska tas av ett i sänder.

 

Nåja. Där bubblade kokvattnet och jag tittade på kålhuvudet. Då kom jag plötsligt ihåg en bild min kollega Heselius visade mig en gång. Hans mamma, som lär heta Christina och vara matsmart, hade kört in en korkskruv i stammen på kålhuvudet. Den som vridit och vänt på ett helt kålhuvud i kokande vatten med hjälp av träslevar och andra verktyg fattar direkt det geniala med korkskruven. I stället för att skära bort hela den tjocka rotstammen gör man snitt runt den. Sedan vrider man in skruven ordentligt i stammen – ingen vill vara med om att kålen lossnar och faller som en bomb ner i de kokheta vattnet igen just när man håller det i luften – och så har man ett fantastiskt handtag. Bara att lyfta upp kålen med varje gång det yttersta bladlagret blivit tillräckligt mjukt för att kläs av. Inget vridande och vändande i hett vatten. Heja, Christina!

Det blev alltså kåldolmar i söndags. De tar hyfsat lång tid att laga, men gillar man kål så är det alla gånger värt det. Så här gjorde jag. (Det går också att fixa slutfasen i stekpanna och kastrull, men jag väljer ugn.) Först kålreceptet, sedan två bonusrecept av samma sort.

Kåldolmar

ett kålhuvud på cirka 2 kg
cirka 2 liter vatten
1-2 tsk salt per liter kokvatten

Fyllning:

400 gram köttfärs (testa gärna fårkött om du har tillgång)
1 stor lök
2-3 dl kokt korn, ris eller korn- och risblandning
de innersta kålbladen, finhackade
salt
vitpeppar
svartpeppar
mejram
3–4 msk sirap
2 ägg

Stek lök och färs och krydda blandningen. Jag anger inga mått för kryddorna, eftersom du måste söka dig fram till vad du gillar bäst. Blandningen ska ändå vara mer kryddstark än du tror. Kålsmaken behöver kontrast.
Du kan göra fyllningen klar först. Sedan kokar du upp det saltade vattnet och sänker kålhuvudet i kastrullen. Därefter klär du av bladen i takt med att de mjuknar och släpper huvudet. Kyl ner de bortplockade bladen efter hand i en skål med kallt vatten. Skär därefter den tjocka bladnerven så tunn du kan och låt bladen rinna av på en ren kökshandduk. Om du inte tunnar ut den tjocka bladnerven kan dolmen spricka när du virar in fyllningen i den.
När du närmar dig kålhuvudets mitt och bladen känns för små för att duga till dolmar, fiskar du upp resten av huvudet, hackar det i småbitar och blandar ner dem i köttfärsröran. Spara kokvattnet.
Lägg en ordentlig matsked fyllning mitt på kålbladet, vik ihop kanterna och rulla sedan till ett paket. Lägg i smord ugnsform med skarven nedåt. Fyll formen tätt. Ringla ytan full med sirap och lägg några smörklickar överst. Grädda sedan i 200 grader tills ytan fått fin färg. Då tar du ut dolmarna, öser dem med kokvatten, lyfter in formen i ugnen igen och tar ner värmen till 150 grader. Vill du undvika väldigt brun yta kan du täcka in dolmarna med aluminiumfolie eller bakplåtspapper efter ett tag. Den sammanlagda tiden i ugnenen är 1,5 timmar.
Servera med lingon och potatis. En del föredrar en vit vinsås, andra gammaldags brunsås till dolmarna. Jag föredrar att inte ha någon sås alls.

Vindolmar 

12 färska blad från vinranka

Fyllning:

1 gul 

2 klyftor vitlök

100 gram svamp

1 dl riven morot

1 msk olja

2 dl kokt korn

1/2 buljongtärning

0,5 dl crème fraiche

3 msk hackad persilja

2 tsk provencekryddor (eller basilika eller oregano)

(salt)

+

2–3 dl grönsaksbuljong (använd andra halvan av tärningen) eller vittvin eller blandning av dessa

1 msk citronsaft

Ansa vinbladen. Skär bort stjälk och riktigt tjocka bladnerver nära stjälken, utan att ha sönder bladet. Lämnar du kvar tjocka, hårda bitar av bladnerv så spräcker de din dolm när du rullar ihop den. Förväll bladen i kokande vatten (med en nypa salt och en nypa socker i) i cirka en minut. Känn dig fram. För kort förvällning ger dig sega dolmar, för lång ger dig sköra blad.

Koka sedan riset och fräs under tiden upp lök, vitlök, morot och svamp i olja. Blanda riset med fräset och rör ner resten av ingredienserna. Smaka av med salt. Klicka sedan ut en matsked fyllning på varje blad och rulla ihop. Lägg tätt i stekpanna eller kastrull med sömmen neråt. Häll över buljong/vin/citronsaft, lägg några vinblad överst och låt sjuda under lock ungefär en kvart. Titta efter ibland att du inte kokat bort vätskan och fått vidbrända dolmar.

Servera med bröd, tzaziki eller annan yoghurtsås och kanske persiljesalladen tabbouleh.

Basilikaknyten

en kruka storbladig basilika

Fyllning:

1 burk tonfisk

2 dl kokt ris eller korn

1 stor färsk tomat hackad i bitar

2 msk majonnäs

svartpeppar

Blanda ihop ingredienserna som bildar fyllningen, klicka en tesked fyllning i varje stort basilikablad och lägg på fat med sömmen neråt. Perfekta knyten på förrättstallriken eller till buffébordet. Knytena måste vara rätt nylagade för att basilikan ska hålla spänsten och jobbet är ett petgöra, så de här knytena lönar sig att laga när matgästerna inte är så många eller när man har många assistenter i köket och kan få många knyten gjorda på kort tid.

 

Kylan kryper in

Kommentera »Publicerad: 12/09 19:31

Den här tiden på året börjar oroliga blickar kastas mot söderväggens basilikaodling. Läget är perfekt för basilikan – den växer i en odlingslåda i fötterna på vinrankan. Lådkanten ger plantorna vindskydd när de är riktigt späda och eftersom lådan är snäppet bredare än takkanten får plantorna också regn när det regnar. Om bara sommaren kommer med både värme och sol så är skörden verkligen fin. Så går det förstås inte alla år och då gäller det att låta allt växa så länge det klarar sig för frosten.

Häromnatten var det redan ganska kyligt med basilikamått mätt. Det sägs att den här aromatiska örten måste ha 10 grader varmt, sedan far den illa. Nå. Praktiken har visat att det där är en sanning som töjer. Förra veckan stod jag vid köksfönstret på morgonen, tittade på termometerns sju grader och räknade som jag lärt mig av en som levt med jordbruk i hel sitt liv. Hon säger att det är kallast klockan fem på morgonen, sedan blir det en grad varmare per timme. Sju grader klockan sju bör alltså ha betytt fem grader som lägst den natten. Tur att basilikan växer hyfsat skyddat och hade klarat sig, för det är i det här skedet jag brukar täcka in den med fibertyg till natten. Täcket på om natten och så får buskarna lapa höstsol i några dagar till. Nu hade jag bara inte räknat med kall natt.

Om basilikan är känslig för frost och tappar smaken vid kokning så tål den ändå frys. Orsaken till att vilja maximera skörden stavas pesto. Den gröna röran håller sig fint i frys. Jag brukar frysa in den utan ingrediensen ost och ibland byta ut pinjefröna mot mandel eller skalade solroskärnor eller båda och sedan frysa in i portionspåsar. När man tar ut dem mitt i vintern till en spaghetti, ja, då doftar det sommar.

I vår frys finns också hela basilikablad i påse eller ask ibland. Ja, jag hör frågan. Skulle basilikan tåla frys om den inte tål lite frost? Till en viss del, ja. Fryser man in hela fina basilikablad, eller strimlade sådana, så kan de användas som sistaminutenkryddning i vintriga grytor. Det gäller bara att ta ut bladen just när de ska i maten, alltså när rätten kokat klart. Så fort bladen smälter blir de nämligen svarta och sladdriga. Bara blanda ner dem i maten och de ger samma smak som om de var färska. Men, som alltid med basilika: koka inte bort smaken.

Förra veckan frös jag in en sats pesto med följande recept:

3 dl basilikablad (packa tätt i måttet)
1 stor klyfta vitlök
1/3 tsk salt
1,5 dl skalade solrosfrön
1,5 dl olja (lika delar olivolja och rybsolja med citronsmak)
(parmesanost, riven)

Kör allt i matberedare, utom osten. Oljemängden kan du reglera beroende på om du vill ha en fastare och grynigare pesto eller en slät och blänkande.

Den här röran hamnade både på tallriken och i frysen. Den röra som ska i frysen brukar jag inte blanda ost i. Den som serveras vid bordet har ibland osten i röran, ibland bara riven i en skål intill. Blandar man osten i röran kan man hoppa över saltet i receptet. Det är många som behöver undvika hårt saltad mat och genom att trixa med salt/ost kan man hålla saltmängden rimlig.

För att återgå till de kylslagna nätter vi har framför oss – har du ett litet kallt växthus och vill förlänga säsongen kan du täcka in växterna med fibertyg till natten också inne i huset. Eller så går det bra att ställa in lyktor med ljus över natten – håll bara ordning på var du ställer dem. Det är visserligen fint med höstbrasor i kvällsmörkret, men kanske under lite mer kontrollerade former än bland den härliga sena skörden …

Arma päronträd

2 kommentarerPublicerad: 05/09 09:24

Drog på mig de gamla gula stövlarnaför att ta mig genom blötgräset till komposten i går morse. Då såg jag den, grenen. Tung av päron, och i alldeles onaturlig vinkel, vilade den mot gräsmattan.

Det är märkligt det där med minnet. Egentligen borde jag ha kunnat räkna ut det här från början. Borde, efter åtta år som päronträdsägare, ha vetat att grenarna en del år burit frukt ända till bristningsgränsen. I stället har jag cirklat kring det späda trädet, beundrat karten och glatt mig över att den underliga sjuka som gav ruttna päron i fjol verkar ha försvunnit efter att vi plockade skadade blad och frukt och brände skräpet. Runt, runt har jag gått och sett frukterna svälla – utan en tanke på att det ganska bräckliga trädet faktiskt kan ge efter på riktigt.

 

Ringde den trädgårdsutbildade väninnan och bad om päronplåster. Kan man ympa in främmande grenar på träd ska man väl kunna tejpa fast en som ännu hänger kvar med hjälp av en hyfsat stadig barkslamsa, få grenen att växa fast igen? Javisst, man kan försöka, men är sårytan slät? frågade väninnan. Nå nej. Är den stor? Hm, sådär tio centimeter … Det tog inte många minuter att begripa att en omplåstring av trädet kanske inte alls skulle leda till en gren som såg ut som förr, utan kanske i stället till luftfickor inne i trädsåret. Så såg jag plötsligt framför mig hur trädet börjar ruttna från insidan, medan jag står på utsidan och väntar skörd.

 

Jag beslutade mig för att glömma tejp, lack, bast och allt annat vi hade hunnit fundera på och bestämde mig för sågen. Väninnan tröstade mig med att pärontädet är lättsågat och att jag kommer att glömma grenen när jag väl tagit bort den. Se där skillnaden mellan amatörens suckar och en proffsattityd. Man måste ibland rensa bort också sådant man tycker är fint om man vill skapa mer växtkraft. Det är lite som att inte vilja slå spaden mitt i perennerna och dela dem. Man vet att det blir flera plantor med en gång och att den del som stannar kvar på växtplatsen drar en suck av lättnad över att få mera luft runt sig, men det ser så rörigt och söndrigt ut medan man håller på.

 

Päronen, 45 stycken på bara den där ena grenen, plockade jag ner i en stor skål. Sedan skalade jag dem och kokade in dem i sockerlag. Päronkok hör också annars till mina höstsysslor. Här kommer gårdagsreceptet och dessutom det jag egentligen brukar använda. Päronet är en härlig frukt. Ge det en chans.

 

Päron i sockerlag

1 kg små fasta, gärna lite omogna, päron

5 dl vatten

200 gram socker

några bitar stjärnanis

1 kanelstång

4 skivor färsk ingefära

Skala päronen och gröp ur kärnhuset. Arbeta med liten vass kniv från bottnen. Fasta päron spricker lätt. Det är dekorativt att låta skaften sitta kvar, du kan bara skrapa av det yttersta skallagret med kniv. Koka sedan upp vatten, socker och kryddor tills sockret löst upp sig i vattnet och plocka ner päronen i kastrullen. Dra ner värmen och låt frukten koka mjuk. Testa med tandpetare så du inte kokar sönder frukten. Vissa recept ber en koka päronen i 25 minuter, men koktiden beror mycket på fruktens storlek, mognadsgrad och sort. Lita på ditt eget omdöme. (Gårdagens kok var klart på 20 minuter.) Servera med vaniljsås eller glass. Päronen kan ätas varma, ljumma eller kalla. De är goda som dessert, men fungerar också som fyllning i olika bakverk, på plättar eller i pannkaka.

 

Lingonpäron

10–15 päron

1 kg färska eller frysta lingon

4 dl vatten

7 dl socker

1 kanelstång

Skala päronen, men behåll skaftet om dekoration. Skrapa det rent. Vill du förkorta koktiden och göra att frukten kokas genomröd så gröper du ur päronen från bottnen, men inte mer än att de ser hela ut.  Mosa lingonen i matberedare, bland med vatten, socker och kanelstång och koka upp i kastrull. Koka i 10 minuter och ta bort eventuellt skum från ytan (då får du bort skräp och orenheter). Lägg i päronen och låt koka i cirka 30 minuter, beroende på storlek och mognadsgrad. Testa mjukheten med provsticka. Låt päronen kallna i lagen, gärna över natten.

I det där senare receptet står det också att päronen håller sig i kylen i tre veckor. Svårt att bekräfta. I vår kyl har päronen aldrig fått stå kvar så länge.

Låt barnen leka i köket

5 kommentarerPublicerad: 29/08 15:41

För tio år sedan, den här tiden på hösten, hade vi flyttat in i ett hus med originalkök. Köket var litet, illa designat och allt hängde på trekvart, inte minst en del av skåpluckorna. När man torkade av stänk från de blåmålade skåpdörrarna blev trasan ljusblå.
Hit bjöd jag in barnen.

Vi knäckte ägg. Vi använde riktiga, vassa knivar.

Jag tänkte att det inte finns något bättre sätt att lära känna de egna barnens nya klasskamrater än att prata med dem och så startades kockklubben. Sju, åtta barn traskade hem till oss efter skolan på fredagar hela den hösten. Det var möjligt för att jag var ledig just den veckodagen just den hösten.
Vi knäckte ägg. Vi använde riktiga, vassa knivar. Vi lagade riktig mat och riktiga bakverk av riktiga ingredienser. Reglerna var två: 1. Det är förbjudet att skära sig i fingret. 2. Om man tappar råa ägg i golvet måste man städa genast.
När det led mot jul hade vi lärt oss att potatismoset kan smaka helt olika beroende på kryddningen. Vi blandade citron, lökhack, spiskummin och persilja i det. Vi bakade muffins med choklad, äppelbitar och apelsinskal. Vi lärde oss att Maria älskar att tugga på klyftor av färsk vitlök och att det inte är så lätt att knäcka ägg, men att ett antal övningsgånger ger den rätta knycken i handleden. Till jul fick alla ett häfte med ett tjugotal recept. Maria fick en del av vitlöken som jag odlat det året.
Just nu är Junior Masterchef, tv- programmet där finländska barn tävlar mot varandra i matlagning, i startgroparna hos oss. Reaktionerna har varit häpna och överväldigade: Tänk att barn kan!
Javisst. Barn kan bara man låter dem kunna, men om man själv tycker att det låter krångligt att ens försöka förstå vad som står i kokboken, ja, då för man också över ängslighet i stället för fördomsfri experimentlusta. Eller skulle du krydda majonnäsen med koriander, spiskummin och gurkmeja?
Nyligen oroade sig en hushållslärare i ett högstadium över att eleverna börjat saknar kunskap om inhemska rotsaker och gissade på att halvfabrikaten  i hemmaköken tar bort känslan för hur man hanterar en morot eller en rödbeta. Om man bara klipper hörnet av fryspåsen och häller ner de förkokta rotsakstärningarna i en ugnsform får man inte riktigt känsla för variationerna. Kålroten är ju inte bara en hög blekgula hårda tärningar, den är en hyfsat stor gulgrön knöl som också kan skäras i tjocka skivor och ugnsstekas med honung och timjan. Till exempel.
På fredag klockan 19 sänder Fyran andra delen av den inhemska Junior Masterchef i repris och på söndag är de dags för del tre.
Barnen som tävlar känner igen råvaror och hanterar kyckling med van hand. Matlagning kan vara molekylgastronomi, men måste inte vara det. Det är varken speciellt mystiskt eller svårt att krydda morot med dragon, men det blir gott. Ett barn kan göra det. Och du.

En nypa salt

RSSEn nypa salt

Annika Rentola kladdar med fingrarna i smeten och kör tårna i trädgårdsmyllan

  • Om bloggaren

    Annika Rentola blir toklycklig över perfekta råvaror, älskar kockar med kunskap och bugar djupt för trädgårdsmästare med visioner utöver det vanliga. Själv ser hon sitt amatörliv vid spisen och i trädgården som en liten burk. När man skruvar av locket ploppar överraskningar, frågetecken, aha-upplevelser och underliga sammanträffanden fram. Den här amatörkocken och hobbyodlaren äger exakt ett grundrecept: En nypa experimentlusta blandas med en nypa salt. Voilà!
  • Kalender

    augusti 2014
    m ti o to f l s
    « Okt    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • Etiketter

  • Kategorier