Det var med en fnysning en av mina bekanta för många år sedan tittade på min tomatros och suckade något om estetik värdig den enklaste matbar. Jag hade alltså nyss lärt mig sticka en tunn kniv i sicksack in i en tomat för att skapa taggiga tomatblommor av halvorna. Som jag då tyckte var fina.
Under trädgårdsmässan i Mässcentret i Helsingfors för ett tag sedan blev jag med en knäpp så där tokigt glad över en liten kökspryl. Som jag köpte. Som jag samma kväll använde till att snida morotsspiraler med. Ja, medges att också några några potatisar gick åt. Mitt spiralverktyg är en enkel metallpinne med två öglor och ett handtag. På ett snäpp har man skruvat in pinnen och öglorna i potatiser och – tadaaa! – ut kommer två potatisskruvar. Som man kan … hm … fritera. Och morotsskruvarna, ja dem kan man koka och krydda och blanda i någon fin sallad.
Ja, jag hör mumlet. Barestetik. Mycket jobb för lite mervärde. Men se jag tycker att det där pillandet är roligt. För jag, Pysselallergikern, känner mig som en konstnär med potential att svarva till vilka former som helst. Det kommer form och figur ur mina händer. Och det var precis det som var det fina med tomatrosorna – att känna att man kan något, hur enkelt det än är.
Lek inte med maten! säger vi till barnen. Lek gärna i köket! säger jag till alla.