Pasta mer än al dente

0 kommentarerPublicerad: 08/07 16:39

En matlagare har sina dagar. Ibland blir inget som det ska, ibland blir allt perfekt. Det är så jag brukar tänka när restauranggrönsakerna är lite överkokta eller såsen saknar smak. Därför klagar jag sällan högljutt. Däremot svarar jag ärligt om jag blir tillfrågad – som i höstas när jag vrålhungrig beställde den enklaste av pastasåser, en bolognese, och fick en köttfärssås så saltstinn att det kändes ohälsosamt att svälja tuggorna. Då sa jag till. Och eftersom servitrisen lyssnade, bad om ursäkt och ville gottgöra det hela på något sätt så kommer jag aldrig att berätta vilken restaurangen var. Hade servitrisen börjat käftas med mig om saltet så hade jag förmodligen berättat för halva bekantskapskretsen vilken krog det är som gärna tar pengarna, men inget ger i utbyte.

Jag åt lite till. Och insåg att peston inte smakade pesto, utan gräsmatta.

Under studietiden blev jag en gång bjuden på middag av en karl som var van vid äkta italiensk mat. I de finländska köken hade färsk basilika knappt hade gjort sitt intåg. Karlen åt sparris och jag något annat, men på menyn stod det i alla fall att min portion skulle serveras med färsk basilika.

Maten kom, den smakade gott och jag åt med nöje. Plötsligt synade mitt bordssällskap min tallrik mycket noga. Därefter kallade han med yvigt kroppsspråk (stående mitt på golvet, suck) på personalen, som fick sig kring öronen för att ”de säkert inte ens visste vad färsk basilika var för något”. Och jag skämdes för mitt sällskap, arma öde så jag skämdes över uppträdet.

För några veckor sedan stegade jag och sonen in på en sydfransk strandrestaurang för att äta middag. Vi hade redan länge spetsat oss på det enkla och typiska för regionen i de italienska gränstrakterna; vi hade längtat efter pasta med pesto i flera dagar och såg det på menyn. Voilà! Pesto, per favore! sa vi till den italienska personalen.

Så kom maten. Sonen stirrade skeptiskt på jättehögen på tallriken. I den grönprickiga spaghettiröran fanns både potatisbitar och gröna bönor – en rätt som faktiskt kom att dyka upp på flera restauranger senare under resan.

Först åt jag bönorna, för de var på något sätt i vägen. Sedan petade jag ut de fullständigt sönderkokta potatisbitarna och åt dem också. Och så var det dags för pastan. Mitt i den första tuggan hejdade jag mig. Sonen tittade frågande på mig. Hans pasta var alltså också rå. Inte al dente, med lagom tuggmotstånd, utan rå på det där viset att den mjuknat en aning, men inte riktigt gick att bita av ordentligt.

Jag åt lite till. Och insåg att peston inte smakade pesto, utan gräsmatta. Så jag bestämde mig för att någon ordning måste det vara och vinkade på kyparen, vars ögonbryn åkte i höjden. Jaså? Pastan smakar inte? Den är precis som den ska vara i italien nämligen, ni turister är inte vana vid tuggmotstånd. Sedan kom kocken. Vi parlamenterade en stund eftersom våra språkkunskaper gick i kors. Men till slut var vi överens om att pastan var för hård, duro, och att maten skickas tillbaka till köket.

Pasta med pesto är snabbt att tillreda så vi bestämde oss för att vänta in en ny portion, trots att vi hade en konserttid att passa.

En kvart senare bars de nya portionerna in: spaghetti, gröna prickar, sönderkokt potatis och gröna bönor. Den första tuggan fick mig att inse att kocken inte bara hade en dålig dag, nu var han också arg. Den här gången var pastan – om möjligt – ännu hårdare. Då förstod jag plötsligt vad som måste göras. Men allt högre röst och yviga gester undrade jag om de ens själva äter mat de lagar här och krävde att få betala för att kunna gå och inte behöva sitta kvar vid det här eländet.

Maten åkte tillbaka till köket en andra gång, kyparen föste nervöst ut oss och viskade något om att inga pengar behövdes. Bara vi går. Och plötsligt förstod jag middagssällskapet från studietiden. Har man beställt och betalat för färsk basilika så ska man få färsk basilika. Basta! Inte för att snobba med sin kunskap, utan för att det är oförskämt att lura konsumenter.

 

Leave a comment

En nypa salt

RSSEn nypa salt

Annika Rentola kladdar med fingrarna i smeten och kör tårna i trädgårdsmyllan

  • Om bloggaren

    Annika Rentola blir toklycklig över perfekta råvaror, älskar kockar med kunskap och bugar djupt för trädgårdsmästare med visioner utöver det vanliga. Själv ser hon sitt amatörliv vid spisen och i trädgården som en liten burk. När man skruvar av locket ploppar överraskningar, frågetecken, aha-upplevelser och underliga sammanträffanden fram. Den här amatörkocken och hobbyodlaren äger exakt ett grundrecept: En nypa experimentlusta blandas med en nypa salt. Voilà!
  • Kalender

    juli 2012
    M T O T F L S
    « maj   aug »
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  
  • Etiketter

  • Kategorier