En av kommentarerna till zucchinibloggen förra veckan var att receptet plockat ur S- gruppens tidning med halloumi och zucchini var gott, men lite blött. Det fick mig att tänka på en matdiskussion med kollegerna häromveckan. Jag tipsade om hur man snabbar upp sin slow food-matlagning lite och fick en del roade frågor om hur det där gå ihop. Får man skynda om man ska laga långsamt? Ja, det tycker jag bestämt.

Följande måndag gick jag och köpte en dyr och fin apparat och svor på att aldrig mer riva något för hand.

Men tillbaka till den där zucchinin. Gurka, som mest innehåller vatten, är en grönsak som man ibland behöver riva för att göra till exempel tsatsiki. Om man inte får vattnet ur gurkan så leder det till att själva röran blir vattnig och det är trist. En kock gav mig därför en gång rådet att vira in den grovrivna gurkan i en ren kökshandduk och sedan vrida tygändorna åt varsitt  håll, som en jättekaramell. Det är ett mycket bättre tips än att låta den saltade gurkan rinna av i en sil i evigheter. Kanske det där kunde fungera med den rivna zucchinin också, tänkte jag …

 
Mitt tips där vid lunchbordet var förresten att vid vissa tillfällen använda mikron i stället för att steka löken. Behöver man bara få den att mjukna så kan man hacka löken, blanda den med lite matolja och köra det hela i mikron i ungefär en halv minut. Kan fungera till exempel om man vill ha mjuk – och mindre skarpt smakande – lök på pizzan till exempel.

 
Långa tider tänkte jag på något sätt att maten blev mer omsorgsfullt tillredd om jag skötte allt skärande och hackande med kniv och rivjärn i stället för med en hushållsassistent (som jag då alltså inte ägde). Tills den där lördagen när det skulle lagas mycket av något på en gång och det var full fjong i köket. På bara ett ögonblock hade jag inte bara rivit all ost, utan också hela höger tumnagel.
Följande måndag gick jag och köpte en dyr och fin apparat och svor på att aldrig mer riva något för hand. (Vilket jag alltså har gjort otaliga gånger efter att tumnageln växte tillbaka och jag glömt min heliga vrede.)

 
Efter ett tag med min franskfödda apparat insåg jag att varken sjömansgryta eller Janssons frestelse blir sämre av att potatisen skivats eller fått tändsticksfom med hjälp av en apparat i stället för med kniv. Man får bara mer tid över för annat. Dessutom kommer här nu ett tips som ytterligare snabbar upp jobbet – utan att det för den skull behöver kännas som att fuska bort slowtanken. Det här står inte i alla kokböcker, men om du hör till dem som bjudit på potatisgratäng med mer tuggmotstånd än du hade tänkt överraska dina matgäster med, så kanske du vill kunna följande. När du skalat och klyftat eller skivat eller vad du nu gjort med din potatis för att förbereda den för ugnen så ger du den en extra vända i kastrullen först. Koka alltså upp en kastrull med så mycket vatten att vattnet kommer att täcka potatisen och sänk ner dina pinnar-klyftor-skivor i vattnet när det bubblar friskt. Potatisen kommer förstås att sänka vattentemperaturen så att kokandet slutar, men då väntar du tills vattnet kokat upp igen och tar då genast upp potatisen med hålslev. Sedan använder du potatisen som du har tänkt. Den här cirka fem minuter långa proceduren kommer att mjuka upp potatisen så att du inte behöver vara rädd för att bjuda på halvrå mat. Testat på hasselbackspotatis, alla sorters gratängvirke och klyftor för ugn. Testat på all sorts potatis, från mjölig till fast – utom mandelpotatis, som faktiskt kan vara lite kinkig att koka.

Jag kan knappt vänta på höstens potatisskörd. Tror vi får återkomma till den knölen om ett tag.