Arkiv för oktober, 2012

Kålrabbin, min nya vän

1 kommentarPublicerad: 24/10 14:55

Det som blev middag i helgen startade egentligen som en räddningsoperation. Låt mig ta det från början … För två veckor sedan plockade jag in de sista tomaterna ur växthuset och förpassade de trötta, tomma plantorna till evigheten. Resultatet av plockningen var kanske tre liter gröna tomater. Dem lämnade jag i en skål i köket  i vanligt dagsljus och rumsvärme. De blev ett av det-där-ska-jag-ordna-sen-projekten.

 
Två veckor senare, i lördags, insåg jag att det är dags. I skålen fanns en del gröna tomater, men också släta röda, skruttiga röda och perfekt mognade orangefärgade och gula. Så jag tvättade och putsade och tittade på saldot. Till slut hamnade några hackade gula lökar i stekpannan och när de mjuknat fick de klyftade tomaterna följa efter. Därefter fyllde jag på med två nypor socker, lite salt, chili, vitlök och några stänk sherryvinäger ur en flaska jag nästan glömt bort efter att ha köpt den på en resa i Andalusien för fem år sedan. På en knapp timme småkokade tomaterna ihop till en mustig massa som närmast liknade en varm tomatchutney till smaken.

 

Nå. Medan puttrande av det slaget pågår hinner man förstås se sig omkring i köket och då föll blicken på de två kålrabbiknölarna. Ända sedan jag var liten har jag vetat vad kålrabbi är och ätit den i sallader, men efter en paneldebatt om mat för ett tag sedan kom jag på att jag faktiskt aldrig själv tillrett något av denna halvt okända knöl. Så några dagar senare köpte jag två lagom stora (6-8 cm i diameter lär vara bra) färska exemplar i bybutiken. Nu låg de också och väntade på åtgärder.

 

Vad gjorde jag? Skalade knölarna och skar dem i tjocka stavar, medan jag försökte känna efter hur saftiga eller träiga de kunde tänkas vara. Sedan klickade jag en matsked smör i en kastrull, slängde i kålrabbistavarna och väntade på att de skulle mjukna lite. Tio minuter senare hällde jag i en halv burk överbliven matlagningsgrädde (10 procent fett) samt resterna av en gräslöksfärskost, en hel näve persiljeklipp och lite salt. När allt det där hade förvandlats till en stuvning var det bara att dra över det hela med svartpepparkvarnen och fylla på med en näve persilja till.

 

Kycklingen och de ugnsbakade potatishalvorna var det inget märkligt med, men sedan hade jag en ensam rotfrukt kvar. Mitt sällskap i köket, treåringen, gissade på vad de lagom stora tärningarna kunde vara när de väl var uppskurna. Korv? Morot? Nej, men batat. De blekorangefärgade bitarna är inte lätta att placera på matkartan om man aldrig sett dem förr.

För att få  lite kontrast i smakerna fick bataten koka i grönsaksbuljong. Därefter skedade jag upp tärningarna i en skål turvis med nymalen svartpeppar och strimlat apelsinskal.

 

Bataten blev fräsch, men kålrabbin fick oss att tappa hakan. Vid bordet var vi överens om att om vi hade ätit maten som blindtest så hade vi i sten påstått att vi äter grön sparris. Vilket billigt sparrissubstitut. Knölarna kostade inte många euro per kilo.
Räddningsoperationen blev en rödvinsmiddag nästan av misstag och på den här tillställningen tror jag att jag fick en ny vän – kålrabbin. Den måste ju fungera i ugnsgratänger och soppor också. Recept? För nu ska här testas.

Lätt som en plätt

1 kommentarPublicerad: 11/10 00:17

17-åringen var på fest. Där skulle det stekas plättar och först gick det bra, för det fanns en påse plättmix i skåpet. Tyvärr tog påsen ändå slut innan plätthungern var stillad så 17-åringen erbjöd sig att vispa ihop en ny smet ifall det fanns ingredienser. Då kom frågan: – Kan du? Helt sådär? Han kunde. Helt sådär. Det är osäkert när ungarna lärde sig sitt första plättrecept, men de var definitivt före skolåldern.

I går stekte vi också plättar. Inte morotsplättar, inte blodplättar, inte potatisplättar, inte salta galettes, inte crêpes och inga blinier. Det blev helt vanliga plättar och smeten gjordes som vanligt mer på känsla än enligt något recept. För plättar (eller pannkakor för den som föredrar det ordet) är så fantastiska att de låter sig stekas av de mest olika smetvarianter. Innan det fanns laktosfri mjölk i affärerna, vispade jag ofta ner ägg och mjöl i vichyvatten och en och annan gång har det stekts brunchplättar på föregående dags bubbelvinsrester. Den som kan få till en plättsmet kan bjuda på allt från lyxig frukost till uppskattat mellanmål och innovativa middagar.

Plättar i olika storlekar kan serveras med nästan vad som helst. De kan förvandlas till rullar fyllda med fiskröra, köttfärssås, grönsaker, ost eller färska bär. De kan bli små frasiga rundlar med spetskant och krönas med klickar av getost, en aning bacon eller dekoreras med slingor av honung eller lönnsirap. I plättsmeten kan vätskan vara vatten, bubbelvatten, öl, mjölk, surmjöl, kokosmjölk eller kanske fläderblomssaft. Smeten kan få sting av malen kardemumma, vaniljsocker, russin eller vinbär. Den kan få färg av nässlor eller spenat.

För många år sedan hade jag en vän, vars mormor inte var rädd för nya trender vid spisen. Hon brukade servera apelsinplättar. Först skalades apelsinerna med kniv runt om och sedan skars frukterna i tunna skivor. Därefter lades en klick smör i gjutjärnspannan. När smöret fräste ljusbrunt lade mormodern ner en skiva apelsin i smöret och hällde sedan på så mycket plättsmet att apelsinen knappt fick ett täcke. Allra finast blev de stora plättarna, de som såg ut som om de hade haft en liten, men intensivt glödande, sol i mitten. Enligt samma modell kan man just nu skeda upp lite svamphack med gräslök i pannan och sedan täcka det hela med smet. Variationerna är otaliga. Mest är det ens egen fantasi som måste väckas, viljan att orka tänka ut nya ingredienskombinationer.

För den som hittills litat på plättmixpåsen kommer  (ett) vanligt grundrecept här, fritt fram att modifiera.

Plättar

3 ägg

6 dl vätska

3 dl mjöl

1/2 tsk salt

2 msk socker

smör/olja att steka i

Vispa ihop ägg och vätska lätt. Blanda ner resten av ingredienserna och låt smeten svälla minst en kvart. (Vill du ha sötare plättar kan du ta mer socker, men håller du sockermängden ganska liten så kan du servera plättarna både med  salt och söt fyllning.) Värm sedan upp plättpannan och stek plättarna. Glöm inte att röra runt i smeten varje gång du ska ta en ny slev smet, annars kan du få ojämna plättar när mjölet efter ett tag sjunker till skålens botten.

Som barn fick vi ofta blodplättar hemma. Då köptes blodet i vita flaskor med röda rutor. Det är länge sedan jag stekt en blodplätt, men det här behöver man  till smeten:

3 dl blod (kan finnas i frysdisken)

3 dl vatten 

1 dl vetemjöl

1 dl rågmjöl

1 hackad lök (liten räcker)

1 ägg

1 tsk salt

en nypa vitpeppar

Om blodet är frysvara kan du tina upp det genom att ställa det i kylen över natten. Vispa sedan flaskans innehåll ordentligt och fyll på med vatten och mjöl. Medan smeten sväller i en dryg halvtimme hinner du hacka och steka löken mjuk. Blanda sedan alla ingredienserna och stek plättar. Servera med lingonsylt och pressad potatis.

Enkla recept? Just det. Lätt som en plätt.

 

 

 

 

 

 

En nypa salt

RSSEn nypa salt

Annika Rentola kladdar med fingrarna i smeten och kör tårna i trädgårdsmyllan

  • Om bloggaren

    Annika Rentola blir toklycklig över perfekta råvaror, älskar kockar med kunskap och bugar djupt för trädgårdsmästare med visioner utöver det vanliga. Själv ser hon sitt amatörliv vid spisen och i trädgården som en liten burk. När man skruvar av locket ploppar överraskningar, frågetecken, aha-upplevelser och underliga sammanträffanden fram. Den här amatörkocken och hobbyodlaren äger exakt ett grundrecept: En nypa experimentlusta blandas med en nypa salt. Voilà!
  • Kalender

    oktober 2012
    M T O T F L S
    « sep    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
  • Etiketter

  • Kategorier