Arkiv för ‘Konsumentfrågor’ kategorin
Under de senaste veckorna har jag med glädje noterat hur den ena vännen efter den andra hittat till sitt lokala äppelmusteri. Glädjen över att äppelskörden förvandlats till färsk saft har varit uppenbar. Somliga har låtit blanda i extra C-vitamin, andra har låtit pastörisera musten för hållbarhetens skull.
Själv tycker jag om äppelmust, men har för nya och taniga träd för att få tillräckligt stor skörd för saft. Ofta har vänner med äldre äppelträd ändå generöst delat med sig av sin skörd i stället för att slänga bort den. Under åren har jag därför kunnat anlita musterier i åtminstone Sibbo, Kyrkslätt, Esbo och Lojo. Valet har mest berott på var äpplena funnits och när något musteri råkat ha tid med en ny kund.
Någonstans hade alltså tio kilo äpplen försvunnit.
I år kom det sig att jag fick mina äpplen i Esbo. Trädägaren föreslog att vi skulle åka till ett närliggande musteri med en gång, men eftersom hela plockandet inte var ordentligt planerat från början hade jag inte med mig flaskorna och så fick det hela vänta till följande dag och ett annat musteri.
Äppelträdsägaren åkte till sitt närmusteri i alla fall, lämnade in sina äpplen och fick snart besked om att musten var pressad. Femton liter must hade det blivit och med priset för några plastdunkar inräknat skulle kalaset kosta 58 euro. Det gör nästan 4 euro per liter saft av äpplen från egen trädgård. Det tyckte den här kunden att var ganska dyrt, men personalen på saftstationen ryckte på axlarna och meddelade att det här var vad de fick ur 40 kg frukt.
Nu var det så att kvinnan hade vägt sin frukt hemma, eftersom det skulle bli lite billigare att pressa om man hade över 50 kg med sig. Någonstans hade alltså tio kilo äpplen försvunnit.
När äppelträdsägaren i Esbo räknade, funderade och slutligen – där på musteriets gård – plockade fram musteriets egen webbplats i sin telefon för att visa prislistan, meddelade personalen att det där var den gamla webbplatsen. Det fanns en ny också, och där var priset högre. Kunden ser däremot ingen datering någonstans och kan inte veta att den sida som dyker upp först inte gäller.
Några dagar senare började vi jämföra. Jag hade plockat 40 kilo äpplen från samma träd. Den mängden gav 30 liter saft, som kostade 70 cent per liter när den väl var pressad och pastöriserad. Det gjorde 21 euro.
Ibland väljer man bara att irriteras och svälja. Nu känns också det lite svårt, för sonen i familjen vägrar dricka saften för att den är så sur. Min saft är inte överdrivet sur. Det är inte heller äppelträdsägarens sats nummer två, som fördes till ett annat musteri. Sats nummer två har samma mörka färg som min must, inte ljusgul och med en obestämt konstgjord citron(?)smak som den första. Äppelträdsägaren är övertygad om att det inte alls var hennes egna äpplen som kom tillbaka i dunkarna.
Ett ruttet äpple kan förstöra hela saften. Samma effekt får ett lurendrejarmusteri för de hederliga företagarna. När ett musteri väger fel, blandar ut, förväxlar äpplen och räknar fel, slutar kunderna lita också på andra företagare i branschen. På samma sätt som den där familjen kommer att känna sig förorättad och idiotförklarad varje gång en ny dunk saft plockas fram, kommer jag att undra om jag kan lita på att allt går rätt till om jag inte själv får stå bredvid och se saften pressas. Och just så misstänksam skulle jag inte vilja behöva vara.
En matlagare har sina dagar. Ibland blir inget som det ska, ibland blir allt perfekt. Det är så jag brukar tänka när restauranggrönsakerna är lite överkokta eller såsen saknar smak. Därför klagar jag sällan högljutt. Däremot svarar jag ärligt om jag blir tillfrågad – som i höstas när jag vrålhungrig beställde den enklaste av pastasåser, en bolognese, och fick en köttfärssås så saltstinn att det kändes ohälsosamt att svälja tuggorna. Då sa jag till. Och eftersom servitrisen lyssnade, bad om ursäkt och ville gottgöra det hela på något sätt så kommer jag aldrig att berätta vilken restaurangen var. Hade servitrisen börjat käftas med mig om saltet så hade jag förmodligen berättat för halva bekantskapskretsen vilken krog det är som gärna tar pengarna, men inget ger i utbyte.
Jag åt lite till. Och insåg att peston inte smakade pesto, utan gräsmatta.
Under studietiden blev jag en gång bjuden på middag av en karl som var van vid äkta italiensk mat. I de finländska köken hade färsk basilika knappt hade gjort sitt intåg. Karlen åt sparris och jag något annat, men på menyn stod det i alla fall att min portion skulle serveras med färsk basilika.
Maten kom, den smakade gott och jag åt med nöje. Plötsligt synade mitt bordssällskap min tallrik mycket noga. Därefter kallade han med yvigt kroppsspråk (stående mitt på golvet, suck) på personalen, som fick sig kring öronen för att ”de säkert inte ens visste vad färsk basilika var för något”. Och jag skämdes för mitt sällskap, arma öde så jag skämdes över uppträdet.
För några veckor sedan stegade jag och sonen in på en sydfransk strandrestaurang för att äta middag. Vi hade redan länge spetsat oss på det enkla och typiska för regionen i de italienska gränstrakterna; vi hade längtat efter pasta med pesto i flera dagar och såg det på menyn. Voilà! Pesto, per favore! sa vi till den italienska personalen.
Så kom maten. Sonen stirrade skeptiskt på jättehögen på tallriken. I den grönprickiga spaghettiröran fanns både potatisbitar och gröna bönor – en rätt som faktiskt kom att dyka upp på flera restauranger senare under resan.
Först åt jag bönorna, för de var på något sätt i vägen. Sedan petade jag ut de fullständigt sönderkokta potatisbitarna och åt dem också. Och så var det dags för pastan. Mitt i den första tuggan hejdade jag mig. Sonen tittade frågande på mig. Hans pasta var alltså också rå. Inte al dente, med lagom tuggmotstånd, utan rå på det där viset att den mjuknat en aning, men inte riktigt gick att bita av ordentligt.
Jag åt lite till. Och insåg att peston inte smakade pesto, utan gräsmatta. Så jag bestämde mig för att någon ordning måste det vara och vinkade på kyparen, vars ögonbryn åkte i höjden. Jaså? Pastan smakar inte? Den är precis som den ska vara i italien nämligen, ni turister är inte vana vid tuggmotstånd. Sedan kom kocken. Vi parlamenterade en stund eftersom våra språkkunskaper gick i kors. Men till slut var vi överens om att pastan var för hård, duro, och att maten skickas tillbaka till köket.
Pasta med pesto är snabbt att tillreda så vi bestämde oss för att vänta in en ny portion, trots att vi hade en konserttid att passa.
En kvart senare bars de nya portionerna in: spaghetti, gröna prickar, sönderkokt potatis och gröna bönor. Den första tuggan fick mig att inse att kocken inte bara hade en dålig dag, nu var han också arg. Den här gången var pastan – om möjligt – ännu hårdare. Då förstod jag plötsligt vad som måste göras. Men allt högre röst och yviga gester undrade jag om de ens själva äter mat de lagar här och krävde att få betala för att kunna gå och inte behöva sitta kvar vid det här eländet.
Maten åkte tillbaka till köket en andra gång, kyparen föste nervöst ut oss och viskade något om att inga pengar behövdes. Bara vi går. Och plötsligt förstod jag middagssällskapet från studietiden. Har man beställt och betalat för färsk basilika så ska man få färsk basilika. Basta! Inte för att snobba med sin kunskap, utan för att det är oförskämt att lura konsumenter.
Det var en kollega som kom med uppmaningen. De första fem som anmälde sig skulle få något fint – något som kollegan tillverkat med sina egna händer. Det var en uppmaning som kändes rätt, så jag ställde mig i kö för att få något egenhändigt.
Så här på alla hjärtans dag – eller vändagen, språkvården har nyss bestämt sig för att båda uttrycken är gångbara – kom jag att tänka på en present vi gav en fyraåring en gång. Barnet älskade bröd, så vi bakade ett fint fyrkantigt bröd i brödmaskinen, slog en röd rosett runt det varma bakverket och överräckte. Det måtte ha varit dagens bästa gåva, för det togs emot med ett tack och en sträng blick åt sidan, på pappan. Kommentaren var också otvetydig: ”Det här brödet är MITT, och INGEN annan får smaka!”
I min familj är det inget ovanligt att man ger bort lite av det nybakade till grannen, mamma, barnen eller syskon för när man en gång sätter i gång en deg så kan man lika gärna göra den så stor att det finns att dela med sig av.
Det måste inte vara någon alla hjärtans dag i antågande för att man ska kunna glädja en annan med en varm limpa i handduk. Tvärtom kan överraskningen och glädjen vara större om det hela sker en helt vanlig måndag.
Att baka bröd är inte svårt. Har man inga recept hemma så finns det säkert ett på någon av mjölpåsarna. Att baka bröd är dessutom billigt. För ett tag sedan var jag bjuden på ett 50-årskalas och undrade om födelsedagsbarnet hade några presentönskemål. Och det hade hon visst. En laddning hembakat bröd till festen skulle hon gärna ta emot. Och så blev det. De övriga gästerna bidrog med sallader och fisk. Och då blev det plötsligt ekonomiskt möjligt för jubilaren att hyra lokal och bjuda på skumpa.
Ge bort ett bröd! Det ger glädje! Själv ska jag baka ett till dig före utgången av maj, om du är en av de tre första som kommenterar den här texten på bloggen. Tilläggskravet är att du bor i Finland. (Dina kontaktuppgifter kan du skicka separat på adressen annika.rentola@hbl.fi.)
Väninnan är förtjust. Nu kan tiden snart börja delas in i ”före Matkassen” och ”efter Matkassen”. ”Före” är tiden som varat i många år. Beskrivning: Någon ska minnas att handla. Någon ska mitt i butiksspringet minnas vad som finns i kylen, skafferiet och frysen. Någon ska dra genom kvartersbutiken på nolltid med noll inspiration i skallen och tre trötta dagisbarn i släptåg. Eller ännu värre – Någon måste kunna välja snabbt bland stormarknadens alla erbjudanden. En nämnare är gemensam alla gånger. Hela familjen är vrålhungrig innan Någon kommit så långt som att släppa ner matkassarna i tamburen och starta matlagningen. Gissa varför det har ätits fiskpinnar i parti och minut i den familjen.
Så kom erbjudandet från företaget som erbjuder Tjänsten. På bestämd tid en bestämd kväll i veckan landar en färdigpackad matkasse med recept och råvaror för hela familjen hemma hos familjen, som trots allt gärna äter ganska vanlig husmanskost tillsammans. Alla är redan hemma, ingen har svettig och arg letat efter parkeringsficka utanför stormarknaden. Ingen har ångest över sinande kreativitet i köket en helt vanlig måndag.
I Tiden efter matkassen har Någons man dessutom fått en nytändning i köket. Han plockar så gärna upp varorna som någon annan handlat, läser igenom recepten och fixar middag – kväll efter kväll. Och plötsligt är menyn variationsrik som aldrig förr.
Middagskassar som levereras hem eller till jobbet är nu på väg i Finland, men det har tagit ett tag. I Sverige har konceptet redan nått följande utvecklingsstadium. Beroende på var du bor kan du till exempel beställa en ekologisk kasse eller en biståndskasse. Varför inte en dietkasse eller vegankasse?
Själv har jag inte minsta lust att låta någon annan bestämma min meny för fem dagar framåt – eller för andra perioder för den delen. Än sedan att det tar lite tid att gå till butiken? Jag upplever det inte alls som speciellt svårt eller betungande, tvärtom blir jag glad över att plötsligt kunna ändra mig och handla något fräschare, mer spännande eller kanske billigare än vad jag först hade tänkt. Fruktdisk, rotsakshyllor och kunniga fiskförsäljare får experimentlustan att vakna. Matlagning måste inte vara komplicerat.
Middagsfrid heter en av de svenska kassar jag stiftat bekantskap med. Namnet bygger – precis som hela filosofin kring matkassarna – på att planering, handlande, matlagning egentligen är något besvärligt, tidsödande och irriterande, medan ätandet är skönt. Vi ska slippa allt det trista kring maten och njuta av lugnet och det goda reslutatet. Slow food med långa och långsamma procedurer i köket förpassas till helger och andra ledigheter.
Linas matkasse i Sverige är planerad av en dietist och startade för att hjälpa svenska familjer med behov av att laga hälsosam och god vardagsmiddag, men företagskonceptet har utvecklats och för ett tag sedan föddes också biståndskassen Linas Kenyakasse. Här betalar konsumenten för att kassen packas med socker, majsmjöl, olja och annat som håller och skickas till fattiga familjer i Afrika.
Denna Linas matkasse innehåller förresten råvaror till recept med markeringarna ”snabb”, ”medel” eller ”tuff”. I snabbkategorin ska maten kunna tillredas på 20–25 minuter, i den tuffa får man räkna med nästan en timme. En sådan tuffkasse kunde jag i själva verket tänka mig, men bara med ett tillägg: en kock. En vecka med ingredienser jag inte brukar använda och ett proffs som undervisar strängt tills jag är klar med rätten – det skulle jag kunna ta varje dag hela veckan i flera veckor. Sedan skulle såsen blänka som aldrig förr och sufflén aldrig lägga sig platt.
En bekant karl började i något skede kalla sig Avfallskvarnen för att han åt så mycket matrester. De rester han tog hand om uppstod på barnens tallrikar. Den här pappan fick illa att vara över att mat – som nyss tillretts av goda råvaror och med omsorg – skulle skrapas ner i soporna trots att det inte var något fel på den. Den blev bara över för att barnen av någon anledning fått mer mat på tallriken än de orkade äta.
Egentligen borde man sluta prata om matrester, som låter så … ja … sopigt. Vad är det man har i kylen efter alla helger egentligen? Skafferiskatter är vad man har. I förrgår bestod den av en burk potatismos från dagen innan, några matskedar smetana från nyårsfirandet, en halv burk crème fraîche och en slatt mjölk. Tillsammans med en deciliter vetemjöl och några ägg förvandlades dessa skatter till en trögflytande smet, som blev till potatisplättar, som kunde serveras tillsammans med gårdagens sallad och en olja kryddad med lite finklippt basilika och nymald svartpeppar.
Om man inte känner skaparglädje när man hittar på fungerande maträtter av allt som man egentligen har lite för lite av, så kanske tillfredställelsen kan komma när man tänker på pengarna. Att använda gårdgasmaten på nytt är definitivt billigare än att slänga den för att sedan ta hela familjen på pizza.
Det finns förstås också gränser. Vissa råvaror kan man helt enkelt få nog av när de bakats in i tillräckligt många rätter tillräckligt många gånger i rad. Det finns säkert de som gärna äter julskinka året om och med god aptit, men där andra utlyser januari till vit månad och inte rör en droppe sprit börjar jag titta misstänksamt på menyerna. Allt som heter pizza, pytt-i-panna, paj eller omelett får vänta till februari – då kan de inte längre vara kamouflerade julskinksgömmor.
Samtidigt som servitören lämnade över dagens vegetariska spände han blicken i mig och frågade:
– Är du vegetarian?
– Nej, svarade jag, för det är jag inte.
Servitören gav sig inte.
– Men du väljer alltid något vegetariskt.
– Ja.
– Men du är inte vegetarian?
– Nej.
Sedan blev det tyst ett tag.
– Men varför? Varför äter du bara grönsaker då?
– För att jag tycker mest om just grönsaker, svarade jag och tillade att jag faktiskt inte har så mycket emot grillkorv eller kyckling heller.Fisk äter jag hur ofta som helst, men köttmat gör mig ganska trött och däst.
I det här skedet såg servitören mer road än häpen ut.
– Hördu, hemma i Nepal blir man inte mätt av att äta kött. Det är så dyrt att man får ta till grönsaker, som är billiga, för att få till maten. Men här, här kostar ju grönsaker lika mycket som kött så då begriper jag inte varför man inte äter kött. Du är alltså inte vegetarian?
– Nej.
Bland mina vänner finns de som äter helt eller nästan helt vegetariskt av olika skäl: för att de gillar grönsaker, av hälsoskäl, av etiska skäl eller på grund av något slags kombination av några av dessa. I höstas gav förlaget Into ut Dolce patata, Heli Kuusipalos kokbok för den som är intresserad av matens koppling till klimatfrågor. I yrkeslivet arbetar Kuusipalo med näringsfrågor i u-länderna, på fritiden håller hon matlagningskurser, ordnar fester och skriver kokböcker. Den här kombinationen har lett till en vegetarisk kokbok som ger recept, men också upplyser läsaren om idén med goata, flytande odlingar i monsunområden och om att en miljard personer över hela världen svälter varje dag. Boken har hon skrivit tillsammans med Outi Hakkarainen, Mexikoforskare och anställd på Servicecentralen för utvecklingssamarbete (Kepa) – alltså resurscentret för de finländsk medborgarorganisationer som som ägnar sig åt utvecklingssamarbete. Båda skribenterna sitter i styrelsen för Crash, en obunden forskningsorienterad organisation som arbetar för rättvisa, jämlikhet och människorättsfrågor.
Matprat och miljöfrågor möts alltså och i slutet av boken finns en ordentlig lista över forskare, skribenter och institutioner som deltar i debatten om maten och miljön.
De vegetariska recepten är ganska vanliga för den som inte är helt främmande för köksjobb, men några lockar mig. Biffarna på rödbeta och bönor kombinerar två av favoritingredienserna, alltså förmedlar jag det utan att ha testkört det själv:
Biffar på rödbeta och bönor
3 dl torkade bönor eller ärter
1 lök
2 rivna rödbetor
4–5 klyftor vitlök
1/2 dl sojamjöl
2 tsk spiskummin
1 tsk havssalt
1 tsk svartpeppar
olja att steka i
Blötlägg bönorna över natten, byt ut vattnet och koka dem mjuka. Häll bort kokspadet och mixa bönorna till en slät massa. Hacka lök och vitlök. Riv rödbetorna. Blanda med bönorna och ställ smeten i kylen en stund. Tvätta händerna i kallt vatten eller ta lite olja i dem och forma sedan biffar som är stora som en tändsticksask och cirka en centimeter tjocka. Stek i olja i het panna på båda sidor och lägg sedan biffarna på ett fat på hushållspapper så att extra olja rinner av. Servera med till exempel kokt korn och sås på sojayoghurt och örter. Grönsallad också.
Bland desserterna fastnar blicken på:
Tranbärsshake
5 dl havremjölk
5 dl tofuglass
3 dl tranbärsmos
1 msk vetegroddar
1 msk kli
1 msk linfrökross
(1–2 msk indiansocker enligt smak)
Låt glassen smälta en stund. Rör den sedan krämig och blanda i resten av ingredienserna. Ställ allt i kylen i minst en halv timme för att fröerna ska svälla och servera sedan.
Tranbär med yoghurt som dessert vid julmiddagen i morgon kanske?
God jul!
Stevian, eller sötflockeln, flyttade in i mitt växthus en vårdag för mer än sex år sedan. Jag hade köpt den av odlaren som gett mig den ljusgröna plantan med ett förtjust leende, men också med några varnande ord: den rackarns växten – också kalld cahehe – är både omtyckt och omstridd.
Förra veckan var den magiska dagen 111111 inte bara en turdag för alla med känsla för siffermagi, utan också för dem som väntat på att stevian ska få grönt ljus av den europeiska livsmedelsmyndigheten. Den dagen godkände nämligen EU stevian som livsmedelstillsats. Från och med början av december får alltså steviolglykosider, som utvinns ur den gröna växten och säljs som vitt pulver eller droppar, användas som sötningsmedel i till exempel läsk.
Första gången jag plockade ett blad och smakade på det var det med häpen min – söta öde, vilken intensiv sockersmak! Bladet var strävt som en kattunga och eftersmaken sötare än socker, sötare än honung, sötare än något annat jag smakat och lååååååång. Smaken var inte god. Den var i själva verket nästan obehaglig och det var just intensiteten som var så förvånande. Bakom sötman anades också en lätt besk biton. De färska bladens smak (och det gröna pulver de mals till) brukar definieras som ungefär tjugo gånger sötare än socker.
Stevia rebaudiana heter växten, som tros komma från Paraguay och som använts som sötningsmedel av indianerna i trakten hur länge som helst. Namnet stevia lär förresten vara ett senare påfund än själva växten, en hyllning till den spanska botanikern Pedro Jamie Esteve.
Vem kan då vara intresserad av stevia? Jo, diabetiker och bantare. Stevian sägs nämligen vara ett sötningsmedel som inte påverkar blodsockret över huvud taget och den innehåller inga kalorier. De sydamerikanska indianerna har använt växten i hundratals år, japanerna har sötat sina livsmedel med den sedan 70-talet och USA definierade den som ett tryggt livsmedel för tre år sedan. Växten är godkänd i stora delar av världen antingen som livsmedelstillsats eller kosttillskott. Så vilket är problemet?
Bara för några år sedan debatterades stevians säkerhet allmänt. Skeptiker talade om eventuella fortplantningsproblem och att växten uppfattades som ett preventivmedel. Frågor om stevians koppling till cancer debatterades också. I Europa har myndigheterna nu sagt att inga cancerkopplingar eller fosterskador har kunnat upptäckas. Intressant nog har Ryssland fortfarande en sträng linje – stevia är tillåtet i minimala mängder för att inte ”bli beroendeframkallande”. I Europa dras gränsen för hälsosamt dagligt intag till 4 milligram steviolglykosider per kilo kroppsvikt.
Vilka protesterar? Tja, vore jag aspartamproducent skulle jag kanske känna en lätt oro gnaga i magen över kommissionens förordning 1131/2011. I sin vita pulverform lär stevians sötma bli flera hundra gånger sockrets. Man kan se läsk- och sötsakstillverkarna gnugga händerna av förtjusning över denna naturens intensiva gåva.
Hur stevia egentligen fungerar i hemmaköket vet jag inte. De som använt växten säger att pulvret (eller droppar gjorda på bladdelar och alkohol) inte karamelliseras som socker och därför inte fungerar i desserter och bakverk som ska få en knaprig brun sockerskorpa. När det gäller hemmaköket så måste det påpekas att det faktiskt inte är själva plantan som nu godkänts, utan extraktet av den. Att veta exakt hur mycket av det goda man egentligen får i sig om man använder själva bladen är svårt och myndigheterna höjer ett varnande finger – vi vet fortfarande för lite om gränsvärdena och om det toxiska värdet. Som vanligt gäller det att tänka på att allt som naturen ger inte enbart är hälsosamt.
E960. Det är koden för stevia, ifall det skulle bli aktuellt att kolla in etiketten på läskflaskan så småningom. Det finns en sak till, som kunde intressera storkonsumenter av socker. Stevia sägs döda kariesbakterier, men det har jag inte sett några forskningsresultat på. Nu väntar jag med intresse på en inhemsk steviadebatt som såväl livsmedelsundustrin som läkare och matmänniskor skulle engagera sig i.
