Samtidigt som servitören lämnade över dagens vegetariska spände han blicken i mig och frågade:

– Är du vegetarian?

– Nej, svarade jag, för det är jag inte.

Servitören gav sig inte.

– Men du väljer alltid något vegetariskt.

– Ja.

– Men du är inte vegetarian?

– Nej.

Sedan blev det tyst ett tag.

– Men varför? Varför äter du bara grönsaker då?

– För att jag tycker mest om just grönsaker, svarade jag och tillade att jag faktiskt inte har så mycket emot grillkorv eller kyckling heller.Fisk äter jag hur ofta som helst, men köttmat gör mig ganska trött och däst.

I det här skedet såg servitören mer road än häpen ut.

– Hördu, hemma i Nepal blir man inte mätt av att äta kött. Det är så dyrt att man får ta till grönsaker, som är billiga, för att få till maten. Men här, här kostar ju grönsaker lika mycket som kött så då begriper jag inte varför man inte äter kött. Du är alltså inte vegetarian?

– Nej.

Bland mina vänner finns de som äter helt eller nästan helt vegetariskt av olika skäl: för att de gillar grönsaker, av hälsoskäl, av etiska skäl eller på grund av något slags kombination av några av dessa. I höstas gav förlaget Into ut  Dolce patata, Heli Kuusipalos kokbok för den som är intresserad av matens koppling till klimatfrågor. I yrkeslivet arbetar Kuusipalo med näringsfrågor i u-länderna, på fritiden håller hon matlagningskurser, ordnar fester och skriver kokböcker. Den här kombinationen har lett till en vegetarisk kokbok som ger recept, men också upplyser läsaren om idén med goata, flytande odlingar i monsunområden och om att en miljard personer över hela världen svälter varje dag. Boken har hon skrivit tillsammans med Outi Hakkarainen, Mexikoforskare och anställd på Servicecentralen för utvecklingssamarbete (Kepa) – alltså resurscentret för de finländsk medborgarorganisationer som som ägnar sig åt utvecklingssamarbete. Båda skribenterna sitter i styrelsen för Crash, en obunden forskningsorienterad organisation som arbetar för rättvisa, jämlikhet och människorättsfrågor.

Matprat och miljöfrågor möts alltså och i slutet av boken finns en ordentlig lista över forskare, skribenter och institutioner som deltar i debatten om maten och miljön.

De vegetariska recepten är ganska vanliga för den som inte är helt främmande för köksjobb, men några lockar mig. Biffarna på rödbeta och bönor kombinerar två av favoritingredienserna, alltså förmedlar jag det utan att ha testkört det själv:

Biffar på rödbeta och bönor

3 dl torkade bönor eller ärter

1 lök

2 rivna rödbetor

4–5 klyftor vitlök

1/2 dl sojamjöl

2 tsk spiskummin

1 tsk havssalt

1 tsk svartpeppar

olja att steka i

Blötlägg bönorna över natten, byt ut vattnet och koka dem mjuka. Häll bort kokspadet och mixa bönorna till en slät massa. Hacka lök och vitlök. Riv rödbetorna. Blanda med bönorna och ställ smeten i kylen en stund. Tvätta händerna i kallt vatten eller ta lite olja i dem och forma sedan biffar som är stora som en tändsticksask och cirka en centimeter tjocka. Stek i olja i het panna på båda sidor  och lägg sedan biffarna på ett fat på hushållspapper så att extra olja rinner av. Servera med till exempel kokt korn och sås på sojayoghurt och örter. Grönsallad också.

Bland desserterna fastnar blicken på:

Tranbärsshake

5 dl havremjölk

5 dl tofuglass

3 dl tranbärsmos

1 msk vetegroddar

1 msk kli

1 msk linfrökross

(1–2 msk indiansocker enligt smak)

Låt glassen smälta en stund. Rör den sedan krämig och blanda i resten av ingredienserna. Ställ allt i kylen i minst en halv timme för att fröerna ska svälla och servera sedan.

Tranbär med yoghurt som dessert vid julmiddagen i morgon kanske?

God jul!