Arkiv för januari, 2012
Väninnan är förtjust. Nu kan tiden snart börja delas in i ”före Matkassen” och ”efter Matkassen”. ”Före” är tiden som varat i många år. Beskrivning: Någon ska minnas att handla. Någon ska mitt i butiksspringet minnas vad som finns i kylen, skafferiet och frysen. Någon ska dra genom kvartersbutiken på nolltid med noll inspiration i skallen och tre trötta dagisbarn i släptåg. Eller ännu värre – Någon måste kunna välja snabbt bland stormarknadens alla erbjudanden. En nämnare är gemensam alla gånger. Hela familjen är vrålhungrig innan Någon kommit så långt som att släppa ner matkassarna i tamburen och starta matlagningen. Gissa varför det har ätits fiskpinnar i parti och minut i den familjen.
Så kom erbjudandet från företaget som erbjuder Tjänsten. På bestämd tid en bestämd kväll i veckan landar en färdigpackad matkasse med recept och råvaror för hela familjen hemma hos familjen, som trots allt gärna äter ganska vanlig husmanskost tillsammans. Alla är redan hemma, ingen har svettig och arg letat efter parkeringsficka utanför stormarknaden. Ingen har ångest över sinande kreativitet i köket en helt vanlig måndag.
I Tiden efter matkassen har Någons man dessutom fått en nytändning i köket. Han plockar så gärna upp varorna som någon annan handlat, läser igenom recepten och fixar middag – kväll efter kväll. Och plötsligt är menyn variationsrik som aldrig förr.
Middagskassar som levereras hem eller till jobbet är nu på väg i Finland, men det har tagit ett tag. I Sverige har konceptet redan nått följande utvecklingsstadium. Beroende på var du bor kan du till exempel beställa en ekologisk kasse eller en biståndskasse. Varför inte en dietkasse eller vegankasse?
Själv har jag inte minsta lust att låta någon annan bestämma min meny för fem dagar framåt – eller för andra perioder för den delen. Än sedan att det tar lite tid att gå till butiken? Jag upplever det inte alls som speciellt svårt eller betungande, tvärtom blir jag glad över att plötsligt kunna ändra mig och handla något fräschare, mer spännande eller kanske billigare än vad jag först hade tänkt. Fruktdisk, rotsakshyllor och kunniga fiskförsäljare får experimentlustan att vakna. Matlagning måste inte vara komplicerat.
Middagsfrid heter en av de svenska kassar jag stiftat bekantskap med. Namnet bygger – precis som hela filosofin kring matkassarna – på att planering, handlande, matlagning egentligen är något besvärligt, tidsödande och irriterande, medan ätandet är skönt. Vi ska slippa allt det trista kring maten och njuta av lugnet och det goda reslutatet. Slow food med långa och långsamma procedurer i köket förpassas till helger och andra ledigheter.
Linas matkasse i Sverige är planerad av en dietist och startade för att hjälpa svenska familjer med behov av att laga hälsosam och god vardagsmiddag, men företagskonceptet har utvecklats och för ett tag sedan föddes också biståndskassen Linas Kenyakasse. Här betalar konsumenten för att kassen packas med socker, majsmjöl, olja och annat som håller och skickas till fattiga familjer i Afrika.
Denna Linas matkasse innehåller förresten råvaror till recept med markeringarna ”snabb”, ”medel” eller ”tuff”. I snabbkategorin ska maten kunna tillredas på 20–25 minuter, i den tuffa får man räkna med nästan en timme. En sådan tuffkasse kunde jag i själva verket tänka mig, men bara med ett tillägg: en kock. En vecka med ingredienser jag inte brukar använda och ett proffs som undervisar strängt tills jag är klar med rätten – det skulle jag kunna ta varje dag hela veckan i flera veckor. Sedan skulle såsen blänka som aldrig förr och sufflén aldrig lägga sig platt.
En bekant karl började i något skede kalla sig Avfallskvarnen för att han åt så mycket matrester. De rester han tog hand om uppstod på barnens tallrikar. Den här pappan fick illa att vara över att mat – som nyss tillretts av goda råvaror och med omsorg – skulle skrapas ner i soporna trots att det inte var något fel på den. Den blev bara över för att barnen av någon anledning fått mer mat på tallriken än de orkade äta.
Egentligen borde man sluta prata om matrester, som låter så … ja … sopigt. Vad är det man har i kylen efter alla helger egentligen? Skafferiskatter är vad man har. I förrgår bestod den av en burk potatismos från dagen innan, några matskedar smetana från nyårsfirandet, en halv burk crème fraîche och en slatt mjölk. Tillsammans med en deciliter vetemjöl och några ägg förvandlades dessa skatter till en trögflytande smet, som blev till potatisplättar, som kunde serveras tillsammans med gårdagens sallad och en olja kryddad med lite finklippt basilika och nymald svartpeppar.
Om man inte känner skaparglädje när man hittar på fungerande maträtter av allt som man egentligen har lite för lite av, så kanske tillfredställelsen kan komma när man tänker på pengarna. Att använda gårdgasmaten på nytt är definitivt billigare än att slänga den för att sedan ta hela familjen på pizza.
Det finns förstås också gränser. Vissa råvaror kan man helt enkelt få nog av när de bakats in i tillräckligt många rätter tillräckligt många gånger i rad. Det finns säkert de som gärna äter julskinka året om och med god aptit, men där andra utlyser januari till vit månad och inte rör en droppe sprit börjar jag titta misstänksamt på menyerna. Allt som heter pizza, pytt-i-panna, paj eller omelett får vänta till februari – då kan de inte längre vara kamouflerade julskinksgömmor.
