Inlägg taggade med ‘Chili’

Pannkaka och smörsås

2 kommentarerPublicerad: 24/05 11:49

I vintras såg jag en dokumentär om en kvinna som förlorat luktsinnet efter en skallskada. Med luktsinnet hade också förmågan att känna smaker försvunnit och mitt i eländet hade depressionen smugit sig på. Inget under, för kvinnan levde delvis på att ordna vinprovningar. Plötsligt var både förutsättningarna för att arbeta och förutsättningarna för att njuta av goda middagar borta.

Såsen med chili och peppar brände, men saknade egentlig smak.

Under de senaste veckorna har jag botaniserat noggrannare än någonsin i smakernas värld, för jag har försökt laga mat åt en som plötsligt fått sitt smaksinne på villovägar.

Nu har vi kommit en bit på väg och vet att smörsås är bra. Smöriga såser hör egentligen inte till det vanliga i hushållet, men till mors dag hade ett barn fått ihop till en holladaise  och det var när forell i ugn fick såsresterna som sällskap som den nöjda glimten tändes i ögonen på andra sidan bordet. ”Såsen smakar något och nu är det viktigare än någonsin att fiskens konsistens är bra, hellre mer torr än lite lös” var omdömet. Sedan har vi fortsatt. Den ena har lagat, den andra har smakat. Korvsoppan, som smakade helt perfekt korvsoppa, smakade lite rotsaker, men inte korvsoppa. Grillkorven smakade ”något slags massa”. Zucchiniskivorna marinerade med citrussafter, salt, peppar och senap smakade ”gott”, såsen med chili och peppar brände, men saknade egentlig smak.

Plötsligt köper vi salta kex för ostbricka för både kexen och vitmögelost förnöjer. Munk med chokladöverdrag är bra. Brödskåpet är i övrigt rätt tomt, för nästan inget bröd ger några smaksensationer alls. Och nu måste jag påpeka att konvalescenten är ett brödmonster av rang.

Fet turkisk yoghurt med blåbärssylt är bra. Smör på knäckebröd är bra och den största framgången hittills är pannkaka på kokosmjölk med syrliga äpplen. Här kommer mitt recept, som med fördel kan ändras så att vattnet byts ut mot mjölk, bubbelvatten, champagne eller vad man nu vill.

Pannkaka för konvalescenter

4 ägg

1 burk kokosmjölk (ca 4 dl)

6 dl vatten (eller annan vätska efter smak)

1 tsk salt

3 msk socker

4 dl vetemjöl

2 stora syrliga äpplen

kanel/socker

en klick smör

Ställ ugnen på 200 grader och skjut in en långpanna i den. Vispa ihop alla ingredienserna utom äpplena, kanel/socker och smöret. Skala, kärna ur och skär frukterna i ringar. Lägg smörklicken på den heta långpannan och låt smöret fräsa sig ljusbrunt. Ta ut pannan, rada äppelringarna så att de täcker hela pannan, strö över kanel och socker efter smak och häll sist över pannkakssmeten. Om cirka 40 minuter är din pannkaka klar. Det går bra att variera äpplena med andra ingredienser. Rabarbersylt och inlagda päron har fungerat bra. Glass eller vispgrädde kan vara gott till serveringen. Sylten är ju redan inbakad.

Nu väntas det med spänning på fortsättningen. Hur ska smakreceptorerna börja fungera? Var ligger  det egentliga problemet? Kommer bara smaker som upplösts i fett att smaka gott härefter? Och vad händer med ölvännens små njutningar som involverar produkter från udda utländska bryggerier? Reparerar hjärnan smaksinnet eller börjar den kompensera det som försvunnit på något sätt?

Just nu är frågan om smaksinnet helt enkelt ska utsättas för tillvänjning enligt samma metod som man lär barn tycka om nya rätter. Kanske känslan för pizza (”nej, det här kan jag inte äta, det lockar inte alls längre”) återvänder efter ett dussin serveringar? Kanske fett och syrligt är framtidens melodi och kolhydraterna får hänga med som den där trista delen av middagen.

Jag följer med stort intresse med vad det förändrade smaksinnet meddelar att det tycker om. Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar för kroppen att eventuellt få tillbaka känslan för tallriksmodellen.

 

Hett

0 kommentarerPublicerad: 02/12 10:55

Chilin vann 6–0. Det är ingen idé att förneka nederlaget. Eldkvastar stod ur öronen. Ögonen rann som Niagaras vattenfall, men kryddan var i alla fall närodlad. Närmare bestämt bor den för tillfället i ett aningen dragigt fönster inomhus efter en ganska het sommar i växthuset.  De två plantorna i sina alldeles vanliga lerkrukor är ganska späda och vingliga till fysiken, men som vanligt kan fysisk bräcklighet dölja en förvånande inre styrka. Finare julblomma har förresten kanske aldrig funnits i hushållet. De blanka chilifrukterna glöder. Till allas överraskning har nu också en liten vit blomma trotsat vintern och spruckit ut.

På matmässan tidigare i höstas skakade chiliguruna bara på huvudet.

Orsaken till eldstormen i munnen var att ingen vet vad det är för en sort mor och son odlat. Det stod ”chili” på lappen i krukan och vi fattade inte att fråga efter sort av odlaren. På matmässan tidigare i höstas skakade chiliguruna bara på huvudet. Det finns hundratals möjligheter och det är svårt att förutsäga chilins styrka om man inte vet vad plantan heter.

Chilin är en bedräglig krydda. Den luktar inte och smakar egentligen inte i sig själv, men kan ändå skapa en känsla av eld. Det är  ämnet capsaicin som är boven. Dess kemiska form gör att molekylerna fixar att haka fast vid smärtreceptorerna i munnen och skicka varningssignaler till hjärnan. Och svetten rinner. Den ovana rusar efter vattenkannan för att släcka elden, men den härdade klämmer munnen full med bröd. Det fettlösliga capsaicinet neutraliseras bäst av proteiner och kolhydrater: bröd, mjölk och youghurt brukar rekommenderas, men en väninna säger att vindruvor också lindrar obehaget.

Capsaicinets egenskaper utnyttjas långt utöver de kulinariska effekterna. De blandas i smärtlindrande hudsalvor, används som dopning inom ridsport och ingår i pepparsprej.

Den senaste överdoseringen var ett resultat av att vilja ta reda på kraften i just de här hemodlade centimeterlånga frukterna. Kokade alltså pasta i en kastrull och värmde lite rybsolja med skivad vitlök och några smulor chili i en annan. Några smulor alltså, typ fyra. Och det var väl typ två för många. Så nu vet vi det. Woooh! I en månad eller så tänker jag betrakta odlingen som juldekoration. Sedan kan januari utlysas till indisk månad eller thaiperiod i köket och då kan vi mäta krafterna igen.

En nypa salt

RSSEn nypa salt

Annika Rentola kladdar med fingrarna i smeten och kör tårna i trädgårdsmyllan

  • Om bloggaren

    Annika Rentola blir toklycklig över perfekta råvaror, älskar kockar med kunskap och bugar djupt för trädgårdsmästare med visioner utöver det vanliga. Själv ser hon sitt amatörliv vid spisen och i trädgården som en liten burk. När man skruvar av locket ploppar överraskningar, frågetecken, aha-upplevelser och underliga sammanträffanden fram. Den här amatörkocken och hobbyodlaren äger exakt ett grundrecept: En nypa experimentlusta blandas med en nypa salt. Voilà!
  • Kalender

    mars 2024
    M T O T F L S
    « okt    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • Etiketter

  • Kategorier