Medan jag stod och mediterade vid saftkokaren i förrgår, lyfte jag på locket för att se hur ursaftade vinbären redan hade blivit. Då kom jag plötsligt ihåg eftersaften. Hemma hos oss fick nämligen de sönderångade bären ytterligare ett kok – i kastrull – efter att ha släppt ifrån sig den första starka saften i saftkokaren. Den trötta bärmassan i kokaren lyftes alltså över i en kastrull med vatten och koket silades efter en stund. Resultatet var att bärkrafset till sist verkligen var tömt på exakt allt som kunde beskrivas som något slag av smak. Hushållet hade då, förutom den riktiga saften, också blivit några liter eftersaft rikare. Den var svagare och smakade inte lika fylligt som den första, men kunde frysas ner och användas senare.

Mindre hysteriska husmödrar ordnar saftandet med inte fullt så djupa rynkor i pannan.

Men först lite om saftkokning. När det gäller att lägga in och safta är jag en verklig hygienityrann. Jag ångar bären i saftkokare, men släpper inte ut saften direkt i flaskor, utan i en stor kastrull. I den kokar jag upp saften för att sedan försiktigt lyfta ut skummet som bubblar upp. Då kommer alla eventuella extra skräp bort. Sedan blandar jag i sockret, rör om tills det smält och häller slutligen saften i heta flaskor, som jag plockar ur ugnen efter hand och sköljer med atamon innan jag häller flaskan full och skruvar på korken. Alla slevar och trattar som används måste vara rendiskade och sterila. En sådan saftare är jag. En som aldrig sett av en mögelprick i en enda saftflaska eller syltburk fastän det ibland dröjt tre år till användning.

 
Mindre hysteriska husmödrar ordnar saftandet med inte fullt så djupa rynkor i pannan. Det går alltså utmärkt att hälla både bären och sockret i kokaren och tappa den färdigt sockrade saften på flaska direkt med hjälp av kokarens gummislang. Då måste man bara komma ihåg att hälla den första litern tillbaka i saftkokaren först för att sockret ska fördela sig jämt i all saft.
Det finns faktiskt en annan, helt praktisk, orsak till att jag undviker socker i kokaren. Den där gummislangen är så besvärlig att diska och kokaren blir så kladdig av  sockret att jag hellre gör på annat sätt.

Men. Eftersaften. Vad gör man med den? Jo, klappgröt. Som alltså är ett ord som är väldigt främmande i min egen vokabulär, där denna rätt heter vispgröt. Det finns många olika recept på den här traditionella desserten/mellanmålet, men här kommer två:

Vispgröt 1
(för fyra personer)

7,5 dl drickstark bärsaft (lingon, svarta vinbär eller hallon till exempel)
1 dl mannagryn

Koka upp saften och vispa ner mannagrynen i den. Låt koka i 5–10 minuter på svag värme och rör om ibland (passa dig för heta grötstänk när du rör om, mannagryn kan vara förrädiska). Flytta sedan kastrullen i vattenbad och vispa den sval. Att vispgröten kallas klappgröt har faktiskt just med vispandet att göra. Om man vispar för hand (tungt jobb) så låter det klapp-klapp-klapp speciellt i början när gröten är seg och varm.

Vispgröt 2
(för fyra personer)

1/2 liter vatten
2 1/2 dl lingon
1 dl socker
3/4 dl mannagryn
(en tesked vaniljsocker om du vill)

Koka vatten, lingon och socker i femton minuter, vispa sedan i mannagrynen och koka i tio minuter till. Vispa gröten kall.

Den här gröten serveras ofta kall tillsammans med mjölk eller vispgrädde, men den går bra att äta ljummen också. Jag föredrar vispgröt som smakar som ett varmt och fluffigt bärmoln och gillar inte helt en kalla klumpen som finns till salu i butikernas kyldiskar,  men vill man äta moln måste man ändra lite i recepten och anstränga sig med vispningen. I det nedre receptet byter jag alltså ut hälften av lingonen (eller tranbären, testa!) mot jordgubbar eller hallon och i stället för att vispa en stund i vattenbad ställer jag skålen så kallt jag kan (vid öppet fönster om det är kallt ute, ellet på ett bord utomhus). Sedan ställer jag elvispen så att den klarar sig själv och vispar på tills gröten inte bara är bärgrötsrosa och lite tung, utan tills den är ljusrosa och dubbelt större än när vispningen startades. Klappat och klart. Jordgubbarna har brutit den allra skarpaste lingonsmaken till något mildare och gröten är fluffig.

Efter saftkoket i förrgår syltades krusbären. Det gick inte till som här under, men det här kompottreceptet läste jag i en gammal tipsbok för husmödrar och kan inte låta bli att återge:

Enkel krusbärskompott

Mogna, gröna krusbär rensas, sköljs och trycks in i ordentligt steriliserade flaskor, som skakas om så att så många bär som möjligt får plats. Därefter hälls kallt, friskt vatten i flaskorna. Flaskorna placeras i stor vattenkastrull vars botten täckts med hö, papper eller tyg. Också flaskorna viras om med samma material. Kastrullen fylls sedan med vatten som kokas upp. Flaskorna får stå kvar i vattenbadet tills bären börjar spicka, vilket man kan kontrollera genom att lyfta upp en flaska då och då. När sprickningen börjar lyfts flaskorna ut för att bären inte ska förvandlas till mos.Sedan fylls flaskorna upp med kokhett vatten så att  bären täcks. Flaskorna får sedan tät kork. Förslutningen kan ske antingen medan flaskorna är heta eller när de kallnat. Bären håller sig hela året och används i lämpliga doser under vintern. Man häller ut den mängd man vill ha, sockrar och använder.

Och sist. Samma husmorspraktika tipsar om hur man undviker mögel i syltburkar. Syltburkarna fylls inte helt med till exempel blåbärssylt, utan får ett tjockt skyddslager som man kokat ihop av sura lingon. Det ni: husmodern–möglet, 6–0.