Arkiv för ‘Örter’ kategorin
Den här tiden på året börjar oroliga blickar kastas mot söderväggens basilikaodling. Läget är perfekt för basilikan – den växer i en odlingslåda i fötterna på vinrankan. Lådkanten ger plantorna vindskydd när de är riktigt späda och eftersom lådan är snäppet bredare än takkanten får plantorna också regn när det regnar. Om bara sommaren kommer med både värme och sol så är skörden verkligen fin. Så går det förstås inte alla år och då gäller det att låta allt växa så länge det klarar sig för frosten.
Häromnatten var det redan ganska kyligt med basilikamått mätt. Det sägs att den här aromatiska örten måste ha 10 grader varmt, sedan far den illa. Nå. Praktiken har visat att det där är en sanning som töjer. Förra veckan stod jag vid köksfönstret på morgonen, tittade på termometerns sju grader och räknade som jag lärt mig av en som levt med jordbruk i hel sitt liv. Hon säger att det är kallast klockan fem på morgonen, sedan blir det en grad varmare per timme. Sju grader klockan sju bör alltså ha betytt fem grader som lägst den natten. Tur att basilikan växer hyfsat skyddat och hade klarat sig, för det är i det här skedet jag brukar täcka in den med fibertyg till natten. Täcket på om natten och så får buskarna lapa höstsol i några dagar till. Nu hade jag bara inte räknat med kall natt.
Om basilikan är känslig för frost och tappar smaken vid kokning så tål den ändå frys. Orsaken till att vilja maximera skörden stavas pesto. Den gröna röran håller sig fint i frys. Jag brukar frysa in den utan ingrediensen ost och ibland byta ut pinjefröna mot mandel eller skalade solroskärnor eller båda och sedan frysa in i portionspåsar. När man tar ut dem mitt i vintern till en spaghetti, ja, då doftar det sommar.
I vår frys finns också hela basilikablad i påse eller ask ibland. Ja, jag hör frågan. Skulle basilikan tåla frys om den inte tål lite frost? Till en viss del, ja. Fryser man in hela fina basilikablad, eller strimlade sådana, så kan de användas som sistaminutenkryddning i vintriga grytor. Det gäller bara att ta ut bladen just när de ska i maten, alltså när rätten kokat klart. Så fort bladen smälter blir de nämligen svarta och sladdriga. Bara blanda ner dem i maten och de ger samma smak som om de var färska. Men, som alltid med basilika: koka inte bort smaken.
Förra veckan frös jag in en sats pesto med följande recept:
3 dl basilikablad (packa tätt i måttet)
1 stor klyfta vitlök
1/3 tsk salt
1,5 dl skalade solrosfrön
1,5 dl olja (lika delar olivolja och rybsolja med citronsmak)
(parmesanost, riven)
Kör allt i matberedare, utom osten. Oljemängden kan du reglera beroende på om du vill ha en fastare och grynigare pesto eller en slät och blänkande.
Den här röran hamnade både på tallriken och i frysen. Den röra som ska i frysen brukar jag inte blanda ost i. Den som serveras vid bordet har ibland osten i röran, ibland bara riven i en skål intill. Blandar man osten i röran kan man hoppa över saltet i receptet. Det är många som behöver undvika hårt saltad mat och genom att trixa med salt/ost kan man hålla saltmängden rimlig.
För att återgå till de kylslagna nätter vi har framför oss – har du ett litet kallt växthus och vill förlänga säsongen kan du täcka in växterna med fibertyg till natten också inne i huset. Eller så går det bra att ställa in lyktor med ljus över natten – håll bara ordning på var du ställer dem. Det är visserligen fint med höstbrasor i kvällsmörkret, men kanske under lite mer kontrollerade former än bland den härliga sena skörden …
En matlagare har sina dagar. Ibland blir inget som det ska, ibland blir allt perfekt. Det är så jag brukar tänka när restauranggrönsakerna är lite överkokta eller såsen saknar smak. Därför klagar jag sällan högljutt. Däremot svarar jag ärligt om jag blir tillfrågad – som i höstas när jag vrålhungrig beställde den enklaste av pastasåser, en bolognese, och fick en köttfärssås så saltstinn att det kändes ohälsosamt att svälja tuggorna. Då sa jag till. Och eftersom servitrisen lyssnade, bad om ursäkt och ville gottgöra det hela på något sätt så kommer jag aldrig att berätta vilken restaurangen var. Hade servitrisen börjat käftas med mig om saltet så hade jag förmodligen berättat för halva bekantskapskretsen vilken krog det är som gärna tar pengarna, men inget ger i utbyte.
Jag åt lite till. Och insåg att peston inte smakade pesto, utan gräsmatta.
Under studietiden blev jag en gång bjuden på middag av en karl som var van vid äkta italiensk mat. I de finländska köken hade färsk basilika knappt hade gjort sitt intåg. Karlen åt sparris och jag något annat, men på menyn stod det i alla fall att min portion skulle serveras med färsk basilika.
Maten kom, den smakade gott och jag åt med nöje. Plötsligt synade mitt bordssällskap min tallrik mycket noga. Därefter kallade han med yvigt kroppsspråk (stående mitt på golvet, suck) på personalen, som fick sig kring öronen för att ”de säkert inte ens visste vad färsk basilika var för något”. Och jag skämdes för mitt sällskap, arma öde så jag skämdes över uppträdet.
För några veckor sedan stegade jag och sonen in på en sydfransk strandrestaurang för att äta middag. Vi hade redan länge spetsat oss på det enkla och typiska för regionen i de italienska gränstrakterna; vi hade längtat efter pasta med pesto i flera dagar och såg det på menyn. Voilà! Pesto, per favore! sa vi till den italienska personalen.
Så kom maten. Sonen stirrade skeptiskt på jättehögen på tallriken. I den grönprickiga spaghettiröran fanns både potatisbitar och gröna bönor – en rätt som faktiskt kom att dyka upp på flera restauranger senare under resan.
Först åt jag bönorna, för de var på något sätt i vägen. Sedan petade jag ut de fullständigt sönderkokta potatisbitarna och åt dem också. Och så var det dags för pastan. Mitt i den första tuggan hejdade jag mig. Sonen tittade frågande på mig. Hans pasta var alltså också rå. Inte al dente, med lagom tuggmotstånd, utan rå på det där viset att den mjuknat en aning, men inte riktigt gick att bita av ordentligt.
Jag åt lite till. Och insåg att peston inte smakade pesto, utan gräsmatta. Så jag bestämde mig för att någon ordning måste det vara och vinkade på kyparen, vars ögonbryn åkte i höjden. Jaså? Pastan smakar inte? Den är precis som den ska vara i italien nämligen, ni turister är inte vana vid tuggmotstånd. Sedan kom kocken. Vi parlamenterade en stund eftersom våra språkkunskaper gick i kors. Men till slut var vi överens om att pastan var för hård, duro, och att maten skickas tillbaka till köket.
Pasta med pesto är snabbt att tillreda så vi bestämde oss för att vänta in en ny portion, trots att vi hade en konserttid att passa.
En kvart senare bars de nya portionerna in: spaghetti, gröna prickar, sönderkokt potatis och gröna bönor. Den första tuggan fick mig att inse att kocken inte bara hade en dålig dag, nu var han också arg. Den här gången var pastan – om möjligt – ännu hårdare. Då förstod jag plötsligt vad som måste göras. Men allt högre röst och yviga gester undrade jag om de ens själva äter mat de lagar här och krävde att få betala för att kunna gå och inte behöva sitta kvar vid det här eländet.
Maten åkte tillbaka till köket en andra gång, kyparen föste nervöst ut oss och viskade något om att inga pengar behövdes. Bara vi går. Och plötsligt förstod jag middagssällskapet från studietiden. Har man beställt och betalat för färsk basilika så ska man få färsk basilika. Basta! Inte för att snobba med sin kunskap, utan för att det är oförskämt att lura konsumenter.
Stevian, eller sötflockeln, flyttade in i mitt växthus en vårdag för mer än sex år sedan. Jag hade köpt den av odlaren som gett mig den ljusgröna plantan med ett förtjust leende, men också med några varnande ord: den rackarns växten – också kalld cahehe – är både omtyckt och omstridd.
Förra veckan var den magiska dagen 111111 inte bara en turdag för alla med känsla för siffermagi, utan också för dem som väntat på att stevian ska få grönt ljus av den europeiska livsmedelsmyndigheten. Den dagen godkände nämligen EU stevian som livsmedelstillsats. Från och med början av december får alltså steviolglykosider, som utvinns ur den gröna växten och säljs som vitt pulver eller droppar, användas som sötningsmedel i till exempel läsk.
Första gången jag plockade ett blad och smakade på det var det med häpen min – söta öde, vilken intensiv sockersmak! Bladet var strävt som en kattunga och eftersmaken sötare än socker, sötare än honung, sötare än något annat jag smakat och lååååååång. Smaken var inte god. Den var i själva verket nästan obehaglig och det var just intensiteten som var så förvånande. Bakom sötman anades också en lätt besk biton. De färska bladens smak (och det gröna pulver de mals till) brukar definieras som ungefär tjugo gånger sötare än socker.
Stevia rebaudiana heter växten, som tros komma från Paraguay och som använts som sötningsmedel av indianerna i trakten hur länge som helst. Namnet stevia lär förresten vara ett senare påfund än själva växten, en hyllning till den spanska botanikern Pedro Jamie Esteve.
Vem kan då vara intresserad av stevia? Jo, diabetiker och bantare. Stevian sägs nämligen vara ett sötningsmedel som inte påverkar blodsockret över huvud taget och den innehåller inga kalorier. De sydamerikanska indianerna har använt växten i hundratals år, japanerna har sötat sina livsmedel med den sedan 70-talet och USA definierade den som ett tryggt livsmedel för tre år sedan. Växten är godkänd i stora delar av världen antingen som livsmedelstillsats eller kosttillskott. Så vilket är problemet?
Bara för några år sedan debatterades stevians säkerhet allmänt. Skeptiker talade om eventuella fortplantningsproblem och att växten uppfattades som ett preventivmedel. Frågor om stevians koppling till cancer debatterades också. I Europa har myndigheterna nu sagt att inga cancerkopplingar eller fosterskador har kunnat upptäckas. Intressant nog har Ryssland fortfarande en sträng linje – stevia är tillåtet i minimala mängder för att inte ”bli beroendeframkallande”. I Europa dras gränsen för hälsosamt dagligt intag till 4 milligram steviolglykosider per kilo kroppsvikt.
Vilka protesterar? Tja, vore jag aspartamproducent skulle jag kanske känna en lätt oro gnaga i magen över kommissionens förordning 1131/2011. I sin vita pulverform lär stevians sötma bli flera hundra gånger sockrets. Man kan se läsk- och sötsakstillverkarna gnugga händerna av förtjusning över denna naturens intensiva gåva.
Hur stevia egentligen fungerar i hemmaköket vet jag inte. De som använt växten säger att pulvret (eller droppar gjorda på bladdelar och alkohol) inte karamelliseras som socker och därför inte fungerar i desserter och bakverk som ska få en knaprig brun sockerskorpa. När det gäller hemmaköket så måste det påpekas att det faktiskt inte är själva plantan som nu godkänts, utan extraktet av den. Att veta exakt hur mycket av det goda man egentligen får i sig om man använder själva bladen är svårt och myndigheterna höjer ett varnande finger – vi vet fortfarande för lite om gränsvärdena och om det toxiska värdet. Som vanligt gäller det att tänka på att allt som naturen ger inte enbart är hälsosamt.
E960. Det är koden för stevia, ifall det skulle bli aktuellt att kolla in etiketten på läskflaskan så småningom. Det finns en sak till, som kunde intressera storkonsumenter av socker. Stevia sägs döda kariesbakterier, men det har jag inte sett några forskningsresultat på. Nu väntar jag med intresse på en inhemsk steviadebatt som såväl livsmedelsundustrin som läkare och matmänniskor skulle engagera sig i.
Vi har ingen mat! ropade en av studerandena i kollektivet förtvivlat en gång. Det var inte riktigt sant. Vi hade närmast inga pengar. Ja, och ingen färdigmat förstås. Så vi började rota i skåpen.
När vi var klara med efterforskningarna fanns tre ägg, smör, ett ganska trött äpple och en bit kinakål. Dessutom hade vi hittat vetemjöl, olja, frysmajs, några råa morötter, en lök, två kokta potatisar, pumpakärnor och kryddor. Samt en kasse tomflaskor som gästerna från den förra festen lämnat efter sig.
Det var lördag och vi delade upp jobbet. En gick ut för att plocka nässlor. Hon kom tillbaka med dem och en kopp smultron. Den andra tog flaskorna för att panta dem i butiken. Hon kom tillbaka med en gurka och en liter glass.
Den tredje stannade inomhus och knådade ihop en bröddeg, som kryddades med kummin och pressad kokt potatis. Medan brödet jäste vispades sedan ägg, vatten, mjöl, salt, socker och förvällda nässlor till en plättsmet. Löken skars i tunna strimlor, kinakålen likaså. De stektes lätt ihop med rivet äpple och kryddades med svartpeppar och salt. Med bara en buljongtärning, frysmajs, vitlök och chili till var soppan klar rätt snabbt.
Lördagsmiddagen blev en fest! Som förrätt hade vi orientalisk soppa med nybakat bröd, som huvudrätt spenatplättar och sallad på riven morot, gurktärningar, pumpakärnor, peppar, salt och olja. Dessert: glass med inte så många smulton.
Långt senare gav en kollega mig namnet på det vi hade gjort. Själv trodde jag att vi hade kokat soppa på en spik, men det visade sig att vi haft skåplycka. ”Cupboard luck” säger kollegans brittiska man när man tager vad man haver och gör unika rätter som aldrig kommer att återuppstå, men smakar gudomligt den enda gång de blir till.
I sommarstugetider lönar det sig att skruva upp köksfantasin ett snäpp. Hade vi inte fått en hel drös oanmälda gäster en gång så hade förmodligen kycklingsoppan med kokos aldrig sett dagens ljus och det hade verkligen varit synd. Den gången måste kycklingstrimlorna räcka till tio personer i stället för till fyra och då gällde det att börja skarva. Vi tog allt gult, orangefärgat och rött som fanns att uppbåda: strimlad paprika, frysmajs, morotstärningar, torkad chili och saffran. Sedan hade vi i torkade lagerblad, kokosmjölksburkarna från hörnskåpet och massor av persilja ur frysen. I något skede tärnades hushållets fyra potatisar också ner i kastrullen. Den soppan blev sedan ingen engångssoppa, utan standardrecept.
Det goda med att pröva sin lycka i köksskåpet är att man kan skapa något helt nytt genom att tvingas kombinera ingredienser som inte verkar höra ihop. Hade jag någonsin börjat steka äppel och kinakål med svartpeppar om det inte hade varit för den fattigas fantasi? Knappast.
Häromdagen bjöds jag på en ny variant av risotto – kokt korn och kycklingstrimlor hade fått sin kryddning av nässlor från bakgården och spenat från frysen. Det var nytt och det var gott. Växer kirskålen vilt i din blomrabatt också i år? Ut med saxen i högsta hugg bara – pajen kommer att förföra gästerna och du kommer att gratulera dig själv till att du aldrig orkade städa bort de där gamla ostkanterna ur kylen.
Regnet har får trädgården att formligen välla över sina bräddar. Rymlingar från min sida av häcken har frösått sig i grannens gräsmatta. Hos mig har en fin och frisk rosenbuske pressat sig upp mot ljuset tvärs genom den stora pionen. Var den rackarns rosen kom ifrån har jag ingen aning om, och det var väl lite med sorg i hjärtat jag tog till sekatören, men nu är buskbarnet nerklippt. En liten stund övervägde jag att slå spaden i myllan för att bara flytta nykomlingen, men risken att skada pionen på kuppen verkade för stor. Det gäller helt enkelt att vänta ut den härliga vita pionblomningen och ge sig på rosenrötterna efter midsommar.
Ogräsen kan jag dock tolerera så länge också det jag vill ha finns med.
Halva helgen handlade för övrigt om sådant som ska bort. I ogräshavet – var kom det ifrån? – tävlar svinmålla, lergräs, tistel, nässla, maskros, kirskål och vem vet vad om utrymmet. Och så de växer! Ogräsen kan jag dock tolerera så länge också det jag vill ha finns med. Och just nu blommar krypäpplet, min sälskling, och päronträdet.
Men allt ska inte blomma. I lördags fick den spanska körveln stå ut med lite frisering. Den är en tidig buske med blad som påminner lite om hundlokans eller ormbunkens. Smaken och doften påminner om anis. Själv får jag en helt tydlig association till de där små vita påsarna med apotekssalmiak när jag krafsar i bladverket. Problemet med örten är att den brukar tappa doft och smak direkt efter blomningen. Den tror förmodligen att den utfört sitt värv då. Alltså plockar jag bort de skira vita blomställningarna an efter att jag ser dem. Händerna luktar salmiak hela kvällen efter operationen.
Snart blir det också dags att tukta timjan och basilika. När örtodlingen tar fart spricker den nämligen ut i kaskader av vita och lilaskiftande blommor. De ska bort kvickt som ögat. Blommorna går bra att klippa ner i maträtter precis som bladen så det är bara att skörda. Annars tror plantorna att de är klara med sitt och börjar bilda frö. Då tappar den en del av växtkraften
Blomplockandet förlänger örtsäsongen och först mot slutet av sommaren låter jag tillräckligt många plantor bilda fröer. Man ska ju ha något att så nästa vår också – ifall man inte hör till dem som skaffar färdigt uppdrivna plantor. Själv göra jag bådadera. Eftersom jag handlade utan lista senast glömdes en del viktigheter bort. Alltså dags att ta upp jakten på frisk och fin isört, dragon och citronverbena. Verbenans stjälkar ska smaksätta vatten, iste, fruktsallader och pajer. Isörten har jag längtat efter för att den lär dofta gudomligt. Och den spanska körveln – den dekorerar jag med. Anisdoften är så svag att den inte stör, men inget är så fint som en kaka på en bädd av spansk körvel.
Har du tankar om hur den spanska körveln kan vara till nytta i köket. dela för all del med dig!
Den sticker upp genom fjoårslöven nu – ramslöken! Fick en liten planta av en bekant för många år sedan och grävde ner den i halvskuggan under köksfönstret. Det fanns en orsak till just den platsen. Eftersom ramslökens blad påminner väldigt mycket om liljekonvaljens ville jag inte riskera att ha dem nära varandra i trädgården. Jag vill verkligen inte vara med om den dag jag strimlat liljekonvaljsblad i potatissalladen.
Den övervintrade citrontimjanbusken gav välvilligt ifrån sig smak och tillsammans med en halv flaska sake, några lagerblad och en del vitlök och en hel del lök.
Och vad är det nu som är så fint med den här vårväxten då? Jo. Allium ursinum kallas ibland också skogsvitlök och har faktiskt en ganska stark doft i både blommor och blad. Det är bladen man använder, inte löken i jorden, och helst till kalla rätter. Jag vet att det finns recept på till exempel ramslöksoppa, men jag tycker att upphettning tar nästan hela smaken av växten så jag brukar använda bladen i potatissallad och dekorera alla möjliga rätter med de härliga vita blombollarna, som är som det skiraste knippe vita stjärnor.
I påskhelgen vaknade känslan för utelivet och naturen äntligen. Kanske var det de knottriga burgundyfärgade knopparna som trängde upp ur trädgårdslandsmyllan, ett löfte om att libbstickan i juli kommer att vara minst en meter hög. Den örten luktar lite fränt, men är ovärderlig i trädgården. Du kanske har den någonstans utan at veta om det förresten. Levisticum officinale odlades förr som medicinalväxt och kan därför frodas som en buske vid hörnet av ett gammalt torp. Selleriörten är nästan oslagbar i soppor och buljong. Saknar du den täta smaken i maten kan libbsticka vara lösningen på problemet. Mina exemplar har tålt både mylla och lerjord och inte alls farit illa av att bladen torkats för vinterns behov.
Bland vännerna noterade jag förresten att några redan rivit upp fröpåsarna och sått rädisor i helgen. De ivrigaste kommer också att sätta potatis alldeles snart – om inte i landet så i hinkar, jordfyllda bildäck och alla möjliga kärl som ska ge nypotatis till midsommar. Andra läckerheter som tål tidigt uteliv är vitlöken. De klyftorna går bra att peta ner i jorden så fort det går att göra ett tio centimeter djupt hål för lökklyftan. Vitlöken har lång växtsäsong och vill gärna i marken så fort det går.
Nyligen gick livsmedelssäkerhetsverket ut med en uppmaning till husbehovsodlare att köpa certifierad, alltså granskad, utsädespotatis. Orsaken är att vissa skadegörare som sprids med kontaminerad mylla eller utsäde är svåra att få ur potatislandet när de väl är där: till exempel den gula potatiscystnematoden Globodera rostoch. Det lönar sig att skänka det hela en tanke. Kontrollerat utsäde känner man igen på att det säljs i slutna påsar försedda med garantibevis.
Påskens lammgryta fick förresten också en del av kryddningen från trädgården. Den övervintrade citrontimjanbusken gav välvilligt ifrån sig smak och tillsammans med en halv flaska sake, några lagerblad och en del vitlök och en hel del lök blev lammet lite annorlunda än med traditionella rosmarinkvistar och citronklyftor.
Ut på upptäcktsfärd alltså. Har du ingen trädgård att hitta saker i så får du leta i skog och diken. Nu är det nässelsäsong (kirskålen börjar ta sig också i skuggiga backar). Så länge nässslorna är under tio centimeter långa samlar du ihop en skål (använd sax och lång pincett) och förväller bladen med lite socker och salt i några minuter. Sedan låter du härligheten åka karusell i hushållsmaskinen en stund och blandar ner det hela i plättsmeten. Våren är nässelplättarnas tid!
När den brittiska kocken Jamie Oliver dök upp i tv-rutan fastnade också en yngre generation längre än vanligt i tv-soffan. Jamie var cool och Jamie predikade enkelhetens evangelium – en slatt olja i pannan, några nävar goda råvaror och ett varv eller fyra på pepparkvarnen och så var maten klar. Vem som hackat skurit och diskat i köket först var ingen intresserad av. Jamies budskap gick som den heta kniven genom det berömda smöret: det har blivit dags att dumpa färdigmaten och halvfabrikaten eftersom det är lätt att laga mat.
För ett tag sedan smilade Jamies nuna glatt på en pappask.
Jamie själv lär ha doppat sleven i grytan redan som barn på föräldrarnas pub i norra Essex. Sedan dess har det snurrat på. I dag har Jamie skrivit en lång rad kokböcker, hans matlagningsprogram sänds på tv i 130 länder och alla vill inspireras av Jamie, som också äger kedjan Fifteen med restauranger i såväl London som i Australien och långt borta i Asien.
Den nakna kocken – med hänvisning till det enkla och naturliga alltså – har tagit en hel värld på sängen. Nu rinner produkterna han lånat sitt namn åt också in i hushållen. Jamie-muggen håller kaffet varmt och Jamie-pannan steker biffen utan fett.
På trädgårdsmässan för ett tag sedan smilade Jamies nuna glatt på en pappask, som innehöll fröer, mylla och recept. Den som börjat med att handla Jamies kryddkvarnar med färdigt designade blandningar för kyckling och annan råvara kunde alltså nu ta steget ut och börja odla sina egna örter i köksfönstret. Idén är släkt med den där lilla plastbägaren med tomater klara att äta eller de färdigt skalade minimorötterna i påse som till formen påminner om en gammaldags godisstrut. Köp paketet och njut av det naturliga och hälsosamma är budskapet. I Jamies odlingsbox finns alltså vad som behövs för att få en bukett fräsch persilja att växa i köket. Det är faktiskt inte så hemskt mycket mer komplicerat att så ur vanlig fröpåse i vanlig mylla, men med allt-i-ett slipper man fundera på vad det ska vara för mylla (eller torv? ska man ha torv kanske?) och på var man hittar lämpliga direktiv för sådden. Bara att tuta och köra.
Det är inte bara Jamie som marknadsför olika slags små odlingsprojekt. De stora varuhusen och dagligvarukedjorna har sina varianter av örtkrukor – både som en samling frodiga örtbuskar i någon chic låda och som ett paket med fröer och mylla. Grow your own-paketen är förstås dyrare och mer tidskrävande än den smaklösa snabbodlade dillkruka du river med dig från grönsaksdisken på väg till butikskassan, men tanken är god. Alla har rätt till giftfritt odlad närmat i sitt eget kök.
Jamie vet alltså! Jamie vet hur man gör pengar och en kändiskarriär, men Jamie vet också att enkelt är bäst och att vi alla förtjänar frisk och god mat. Fundera på det en stund. Kanske du aldrig har tänkt att just du skulle känna glädje av att se de första ärtgroddarna tränga upp genom myllan. Kanske just du kommer att bli den som har lust att rufsa en doftande ananassalvia i kalufsen på väg till kylen. Ge alltså dig själv en chans. Dör din odling ut på grund av vanskötsel så kanske det inte är så dramatiskt i alla fall. Så dyrt blir ditt test ändå inte.
