Arkiv för februari, 2012
Det var en kollega som kom med uppmaningen. De första fem som anmälde sig skulle få något fint – något som kollegan tillverkat med sina egna händer. Det var en uppmaning som kändes rätt, så jag ställde mig i kö för att få något egenhändigt.
Så här på alla hjärtans dag – eller vändagen, språkvården har nyss bestämt sig för att båda uttrycken är gångbara – kom jag att tänka på en present vi gav en fyraåring en gång. Barnet älskade bröd, så vi bakade ett fint fyrkantigt bröd i brödmaskinen, slog en röd rosett runt det varma bakverket och överräckte. Det måtte ha varit dagens bästa gåva, för det togs emot med ett tack och en sträng blick åt sidan, på pappan. Kommentaren var också otvetydig: ”Det här brödet är MITT, och INGEN annan får smaka!”
I min familj är det inget ovanligt att man ger bort lite av det nybakade till grannen, mamma, barnen eller syskon för när man en gång sätter i gång en deg så kan man lika gärna göra den så stor att det finns att dela med sig av.
Det måste inte vara någon alla hjärtans dag i antågande för att man ska kunna glädja en annan med en varm limpa i handduk. Tvärtom kan överraskningen och glädjen vara större om det hela sker en helt vanlig måndag.
Att baka bröd är inte svårt. Har man inga recept hemma så finns det säkert ett på någon av mjölpåsarna. Att baka bröd är dessutom billigt. För ett tag sedan var jag bjuden på ett 50-årskalas och undrade om födelsedagsbarnet hade några presentönskemål. Och det hade hon visst. En laddning hembakat bröd till festen skulle hon gärna ta emot. Och så blev det. De övriga gästerna bidrog med sallader och fisk. Och då blev det plötsligt ekonomiskt möjligt för jubilaren att hyra lokal och bjuda på skumpa.
Ge bort ett bröd! Det ger glädje! Själv ska jag baka ett till dig före utgången av maj, om du är en av de tre första som kommenterar den här texten på bloggen. Tilläggskravet är att du bor i Finland. (Dina kontaktuppgifter kan du skicka separat på adressen annika.rentola@hbl.fi.)
En av de där vårdagarna fick jag frågan över frukost. Karlen undrade vad som ska växa på balkongen i sommar. Ett potatisland som kräver en släpkärra mylla kanske? Jag skruvade bort från ironifrekvensen och började lyssna på mina egna idéer i stället. Och kom till att potatis egentligen inte var en så dum idé.
Den sommaren växte potatisen visserligen inte över hela balkongen, men sex plantor vårdades i en lång och djup låda och skörden hamnade i kastrullen ungefär i september. Små blev knölarna, men goda. Sedan dess har potatisodlingen flyttat omkring. Vissa år har vinterns behov vuxit på hyrmark i Helsingfors, men under de senaste tio åren har den odlats i samarbete med en gammal bekant. Hon har åkerjord, traktor och god vilja. Jag har god vilja.
Vi har testat olika sorters potatis. Moset på Blå congo vägrade barnen äta, för färgen var som på bästa sortens pastellmodellera. Fasta sorter är min favorit, men nu skulle här behövas lite förnyelse för vårt utsäde börjar vara aningen trött. Inför jul hämtade jag en påse potatis hos en odlare från Sibbo. Han berömde sin nya sort: Annabell, Annabelle eller Annabella heter den, beroende på vem man frågar. Den var god i alla fall och i riktigt gott skick fastän vi redan hunnit till slutet av december.
Potatisodling inbjuder till många experiment – som till exempel att fylla gamla bildäck med mylla och sätta potatisen i lager. Det finns de som försökt och hävdar att potatisen växer väl också allra underst i odlingen till och med om man staplar fyra däck på varandra.
I år har minst en fröhandlare (Exotic Garden) nappat på folks potatisintresse och erbjuder potatisfrö. Sättpotatis finns som förr, men den som vill prova att odla från frö får testa sorten Zolushka. Den kan odlas på friland eller i stora krukor. Skörden kommer efter tre eller fyra månader. Odlaren börjar med att så fröna i såjord inomhus. När fyra karaktärsblad pressat sig fram på plantan (efter cirka 25 dagar) ska det vara ny jord och kruka. Sedan är det bara att vänta på att frostrisken är över och vänja plantorna vid uteliv. Under växtsäsongen gäller samma som för odling från sättpotatis – att kupa plantorna, alltså se till att de har tillräckligt med jord om fötterna för att inte solljuset ska göra knölarna gröna.
Än har du lite tid att fundera på hur du ska ha det med potatisodlingen. Kanske över jordens enklaste potatisrätt, rösti?
Rösti
Grovriven rå potatis
Smör
Salt och vitpeppar
Riv rå potatis och skölj den med så lite vatten som möjligt för att låta det mesta av stärkelsen vara kvar. Stärkelsen gör att potatisikakan i stekpannan håller ihop. Värm en stekpanna het, klicka i ganska mycket smör och låt det bli brunt. Lyft i den grovrivna potatisen och tryck till en fast kaka, som kan vara till och med tre, fyra cm tjock. Vrid ner värmen när potatisytan fått färg. Stek ganska länge (minst tio minuter, men allt beror på din potatissort) och vänd sedan hela kakan för att steka den också på andra sidan. Har du för smal stekspade kan du lägga en tallrik över stekpannan och vända hela härligheten med hjälp av den. Bränn inte händerna! Det är lätt hänt med den metoden. Stek andra sidan tills potatisstrimlorna inte längre är råa. Du kan smaka geom att rycka ut en strimla ur röstin om du är osäker. Salta och peppra den gyllengula kakan och servera med till exempel bratwurst och sallad. (Med teflonpanna behöver du förstås mindre fett än med gjutjärn, men hoppar du över smöret helt så kan ytan se ganska tråkig ut sedan.)
