I köket på åldringshemmet jobbade Hjördis. Eftersom jag – ett barn med gott om tid och intresse för vuxenumgänge – ofta hade  möjlighet att slarva omkring i korridorerna, kom vi att prata en del med varandra.

I köket var vissa vardagar festdagar. Det var när lådorna från bageriet kom. Då drog Hjördis fram en alldeles för hög pall åt mig att sitta på och frågade: Botten eller lock? Botten, svarade jag alltid. Sedan åt vi ångande varmt rågbröd med smör på.

För några år sedan började svenskarna tala om att baka med surdegsrot. Det var som om alla hade suttit inne med en klump gammal bröddeg att lösa upp i degspadet. Gammal kökskunskap blev plötsligt en hit.

Jag har försökt släktforska i min egen degrots ursprung, men inte kommit speciellt långt. Jag fick den av svärmor för tjugo år sedan och hon hade fått den på posten (!) av sin syster.

Degrot kan syra allt slags bröd, men jag låter min leva vidare genom att baka rågbröd, oftast med lite jäst i degen. Förutom jästen ska det vara vatten, salt och rågmjöl – inget annat. Principen är enkel. Degroten sparas som en liten klump i frysen eller som torkad bröddeg längs kanterna i bakningskärlet. Frysen är mer praktiskt, för när degen torkar i bunken så blir den också vass och besvärlig att hantera när det ska bakas igen.

När man börjar baka löser man upp rotklumpen i ljummet vatten, blandar i lite rågmjöl och täcker över allting. Om ett halvt eller ett och ett halvt dygn ska röran ha börjat bubbla. (Är roten trögstartad och behöver lite extra hjälp så kan man flytta in degkärlet i bastun efter man badat till exempel.) Då är det dags att blanda i salt, lite jäst och resten av rågmjölet. Sedan låter man degen jäsa normalt, bakar ut bröden i den form man vill och gräddar i helt vanlig ugn. Före utbakandet gäller det att ta ut en eller två nya klumpar degrot att frysa in.

Det är lätt att föräta sig när rågbrödet väl tagits ur ugnen. Själv tycker jag bäst om när kylskåpsdörren börjar gå och den ena efter den andra som råkar finnas i hushållet plockar fram smöret. Varmt rågbröd bäddar för en stund av gemensam njutning.

Det sägs att strumpstickningskunskapen hotar dö med farmorsgenerationen. För att det inte ska gå på samma sätt med det hembakade rågbrödet skickar jag nu ut en extra klump degrot i världen; sparade en i går att ge vidare till en ung tjej jag mötte på en fest för några veckor sedan. Kanske hon kommer att skapa en helt egen rågbrödstradition att föra vidare.

Om du har en rot som fungerar bra så tycker jag att du kan göra detsamma. Låt oss sprida rågbrödsdoft i trappuppgångar och kvarter.