Regnet har får trädgården att formligen välla över sina bräddar. Rymlingar från min sida av häcken har frösått sig i grannens gräsmatta. Hos mig har en fin och frisk rosenbuske pressat sig upp mot ljuset tvärs genom den stora pionen. Var den rackarns rosen kom ifrån har jag ingen aning om, och det var väl lite med sorg i hjärtat jag tog till sekatören, men nu är buskbarnet nerklippt. En liten stund övervägde jag att slå spaden i myllan för att bara flytta nykomlingen, men risken att skada pionen på kuppen verkade för stor. Det gäller helt enkelt att vänta ut den härliga vita pionblomningen och ge sig på rosenrötterna efter midsommar.

Ogräsen kan jag dock tolerera så länge också det jag vill ha finns med.

Halva helgen handlade för övrigt om sådant som ska bort. I ogräshavet – var kom det ifrån? – tävlar svinmålla, lergräs, tistel, nässla, maskros, kirskål och vem vet vad om utrymmet. Och så de växer! Ogräsen kan jag dock tolerera så länge också det jag vill ha finns med. Och just nu blommar krypäpplet, min sälskling, och päronträdet.

Men allt ska inte blomma. I lördags fick den spanska körveln stå ut med lite frisering. Den är en tidig buske med blad som påminner lite om hundlokans eller ormbunkens. Smaken och doften påminner om anis. Själv får jag en helt tydlig association till de där små vita påsarna med apotekssalmiak när jag krafsar i bladverket. Problemet med örten är att den brukar tappa doft och smak direkt efter blomningen. Den tror förmodligen att den utfört sitt värv då. Alltså plockar jag bort de skira vita blomställningarna an efter att jag ser dem. Händerna luktar salmiak hela kvällen efter operationen.

Snart blir det också dags att tukta timjan och basilika. När örtodlingen tar fart spricker den nämligen ut i kaskader av vita och lilaskiftande blommor. De ska bort kvickt som ögat. Blommorna går bra att klippa ner i maträtter precis som bladen så det är bara att skörda. Annars tror plantorna att de är klara med sitt och börjar bilda frö. Då tappar den en del av växtkraften

Blomplockandet förlänger örtsäsongen och först mot slutet av sommaren låter jag tillräckligt många plantor bilda fröer. Man ska ju ha något att så nästa vår också – ifall man inte hör till dem som skaffar färdigt uppdrivna plantor. Själv göra jag bådadera. Eftersom jag handlade utan lista senast glömdes en del viktigheter bort. Alltså dags att ta upp jakten på frisk och fin isört, dragon och citronverbena. Verbenans stjälkar ska smaksätta vatten, iste, fruktsallader och pajer. Isörten har jag längtat efter för att den lär dofta gudomligt. Och den spanska körveln – den dekorerar jag med. Anisdoften är så svag att den inte stör, men inget är så fint som en kaka på en bädd av spansk körvel.

Har du tankar om hur den spanska körveln kan vara till nytta i köket. dela för all del med dig!