Vi skulle bara gå ut i skogen i en timme eller så. ”Kort runda”, sa vi och jag såg framför mig hur trattkantarellerna sedan räcker till för en liten sås eller som krydda i soppa.

Två timmar senare var alla kärl fulla. Sex timmar efter start var jättehögen med gul kantarell, trattkantarell och svart trumpetsvamp rensad, hackad, fräst i stekpanna och klar för frysen. Det här var i måndags.

Hade någon sagt till mig när jag var tio att jag kommer att betrakta svamp som en delikatess, så hade jag trott att människan inte fattar ett skvatt. Svamp var något av det värsta jag visste. Vissa familjer lönade det sig verkligen att undvika vid middagstid under hösten, för vad i hela friden hade jag gjort om någon skedat upp svampsås på tallriken?! (I en del familjer åt man, hujedamig, också omelett.) I dag har jag svårt att se hur man kan motstå en kantarellsås med klippt gräslök till pasta.

I många år plockade jag gärna svamp bara jag slapp äta den. Det var roligt att hitta guldgula kantareller, förstå att de ofta gömmer sig i kanten under berget, i mjuk grön mossa eller lära sig var skogen ändrar karaktär så att man hittar övergången från svamplöst land till guldgruva.

Nyligen pratade en rysk kvinna i radio om hur svampkännedomen minskat i Ryssland. Folk plockar det ena och det andra och hoppas att levern ska klara smällen när ett oätligt exemplar hamnat i korgen, kastrullen och sist i magen. Det finns nämligen en del riktigt falska vänner i skogen. Fram till frosten och snön kommer man att hitta fina trattkantareller, men någonstans i närheten står ofta också toppig giftspindelskivling (Cortinarius speciosissimus) eller toppig giftspindling, som den också kallas.

Det går att förväxla trattisarna med den där skivlingen, men bara om man slarvar riktigt. Det första du ska titta på är svampens hatt. Om den har en liten puckel ska du låta eländet stå kvar i skogen. Har hatten en liten grop och ihålig fot så är det en trattis du har. I och för sig är skivlingens puckel inte alltid synlig, så man måste ha en annan regel i bakfickan: undvik genombruna svampar med bruna skivor.

På 60-talet var det inte så mycket prat om den där spindlingens giftighet och därför är riktigt gamla svampböcker inte riktigt pålitliga och därför kanske du inte har varnats för svampen. När det så småningom blev tal om spindlingsgiftet orellanin var det många familjer svinterförråd med trattisar som skickades raka vägen till komposten – säkert i onödan. Spindelskivlingen hör till dem du inte ska testsmaka – varken i skogen eller hemma. Bara en liten bit tar nämligen lätt död på njurarna och resultatet är dialys och behov av njurtransplantation. Giftet försvinner inte ur svampen ens vid kokning. Trattisarna däremot fungerar alldeles utmärkt oberoende av hur du gillar att jobba i köket. De kan stekas, kokas, läggas in, frysas eller torkas och malas till svamppulver att krydda soppor, grytor och pajer med.

Är du osäker på vad du har i korgen kan du ta en titt på svampens fot. Skivlingen har ett lite gulaktigt oregelbundet sicksackmönster på foten och det faller ofta av när du tummar på svampen. Trattkantarellen (Cantharellus tubaeformis) har ihålig fot. Hur som helst är det ingen idé att bli rädd för svampar man inte är van vid. Fram med en nytryckt svampguide bara. När du säkert vet vad du plockat kan du börja experimentera i köket. Svampsås med smältost? Svampsoppa med vin och schaloettenlök?

Är du redan svampfrälst? I så fall skulle gärna ta emot ett bra recept på en krämig svampsallad …