Tonåringen som läxade upp sin väninna häromdagen menade verkligen vad hon sade, nämligen: ”Det fattar du väl att man inte kan ha vin- och ostkväll om man alls bryr sig om naturen. Det är helt sjukt oekologiskt att äta ost. Tänk hur många kor som behövs för det. Om man bara skulle odla grönsaker på samma areal som de där korna betar så skulle färre vara hungriga i världen.” Den andra tjejen försvarade sig med att vinet faktiskt var ekologiskt odlat. ”Jo, men transporterat över halva världen” kontrade den första med. Jag tänkte att man väljer sin synvinkel: ost är en bra kalciumkälla – samt en salt- och fettbomb som får somligas blodtryck att öka och kolesterolvärden att gå i taket.

Denna helg ordnas mässan för mat- och vinintresserade. Årets tema i Mässcentret i Helsingfors är ekologiska viner. På matsidan utlovas också ekologiskt odlade produkter från Medelhavsområdet: olivoljor, balsamvinäger, oliver, soltorkade tomater …

Att gå på matmässa är härligt. I fjol kom jag bland annat  hem med ett kilo parmesan att förvara i handduk i kylen.  Det är underbart att hitta delikatesser som sällan finns i butikshyllorna annars, men minst lika roligt är det att suga i sig nya arbetsmetoder, kladda på udda köksprylar och höra någon tala sig varm för just sin produkt. Allt det där ger inspiration. Inspiration ger god mat.

Samtidigt kan man bli helnervös över att inte kunna ordna in sig i alla trendiga fack. En finländare kan inte med bästa vilja kalla oliverna närmat. Samtidigt säger de som räknat kostnader att det vintertid är klimatsmartare att köpa influgna spanska tomater än inhemska eftersom den inhemska produktionen är så energikrävande. Kanske detsamma gäller för oliver – att det är helt okej att importera dem? Och får man inte pluspoäng av att köpa ekologiskt?

Strikt taget borde en klimatsmart finländare glömma sin ekologiska olivolja och inlagda kronärtskockor och i stället hålla sig till inhemska rybsoljeprodukter, morötter och potatis. Men vår närmat är inte alltid ekologisk även om den växer på grannens åker. Och vem säger att de inhemska produkterna är renare än de utländska som med bravur klarat tullens stickprov? Och vem orkar äta morötter hela vintern?

Ibland får jag mentala utslag av karusellen kring närmaten och det ekologiska. Det är inte själva ekologin som irriterar – jag tycker personligen att det är bra med  närodlad ren mat – utan det att det närodlade och ekologiska marknadsförs som något exotiskt och hippt. Ett litet potatisland på bakgården coh örter i kruka är ju faktiskt inte så märkligt egentligen. Sådant har många av våra mormödrar sysslat med hur länge som helst  – inte för att kunna skryta med rotsaker från bakgården, utan för att de sett till att fylla vinterförråden och spara pengar genom att odla eget när klimatet tillåtit. Å andra sidan: Det går att leva med den där trendtanken om det faktiskt leder till att utbudet av ren närmat till vettigt pris ökar.

Matupplevelserna kräver liksom att kategoriseras hela tiden. Ändå blandar de flesta säkert både högt och lågt –  satsar på billigimport från utlandet till vardags och på dyra utlandsdelikatesser till fest. Man köper vanlig gul lök utan att fråga om den kommit från Peru (javisst, det händer) eller Finland. Man åker hundra kilometer till slow food-mässan för att trivas också om man hade fått närodlad potatis på närmaste torg. Det är helt enkelt  inte möjligt att uppfylla alla kriterier på en gång. Visst skulle det vara fint att vara en ansvarstagande konsument (rättvis handel), miljövän (ekologiskt, närmat) och en finsmakare på en gång. Det begriper väl vem som helst att det där inte går ihop. Ska kaffeodlarna ha ordentligt betalt för sina varor så måste någon betala. Vill vi köpa billigt hos oss så faller kostnaderna på någon annan.

Nej, nu ska jag åka på mässa. Vi får återkomma och se vad det gav. Kanske en kasse billiga närodlade delikatesser …