Pensionärsfarbrorn och jag var helt överens i lördags. Kyldiskens drivor av marinerat kött är av ondo. Han väntade på att hustrun skulle välja mellan grisbitarna i orange oljesås, jag letade efter omarinerade kycklingfiléer. Allt tog sådan tid och jag hävdade att fler marinader gör att finländarna snart tappar sin matlagningskunskap, farbrorn hävdade ironiskt att en massa kött skulle förfaras i onödan om företagen inte fick gömma bitarna i kryddsås. Till slut slängde farbrorns hustru sina marinerade bitar i kundvagnen och sa till oss att hålla tyst och sluta prata strunt.

Vips kom burken ur svalen och vips hällde jag i persiljan. Och – vilken stank!

Orsaken till att jag marinerar själv är att jag då kan ta mindre olja, mer kryddor och inga smakförstärkare. Där på lördagseftermiddagen satte jag alltså i gång i köket – blandade senap, salt, peppar, timjan, vitlök och apelsinsaft och funderade en stund på vilken olja som skulle passa till köttet som skulle grillas. Då kom jag ihåg flaskan som en av mina väninnor räckte över när hon kom för att fira valborg. I kassen med ostar och vindruvor hade hon också en blandning av oliv- och mandelolja som hon gav mig med orden: Här är något för dig! Just då ställde jag bara in flaskan i köksskåpet, men nu hällde jag en slatt i marinaden och plockade sist fram den vita balsamvinägern.

Efter två sprut vinäger i marinaden hände något mystiskt. Hela såsen skar sig och blev vit som snö. När det blev fart på skeden i skålen och marinaden for runt runt så började plötsligt bubblor uppstå och en besynnerlig doft av handkräm sprida sig. Varpå jag äntligen fattade att plocka fram flaskan med duschtvål jag hade ställt in bland oljorna och vinägern. Herreminskapare, hur disträ får man egentligen vara?!

Ny marinad. Senap, salt, peppar, timjan, vitlök, apelsinsaft och rybsolja ur stora dunken. Nu var det inget problem med vinägern längra. Så kycklingarna åkte i blöt. När de väl låg där i bunken tittade jag på eländet en stund och tyckte att det hela såg ganska blekt ut. Men så kom jag ihåg persiljeklippet från några dagar tillbaka. Vips kom burken ur svalen och vips hällde jag i persiljan. Och – vilken stank! Härmed meddelas att lukten av rutten persilja väl mäter sig med stanken av ruttna ägg eller jäst som kommit i för hett degspad. Urk.

Kycklingfiléerna fiskades upp en efter en och sköljdes noga under rinnande kallt vatten, alla tolv stycken. Så tillverkade jag marinad nummer tre: senap, salt, peppar … När den äntligen var klar kunde jag göra en annan variant för zucchinin och paprikorna.

Högmod lär gå före fall; tanten i butiken hade nog inte kunnat hålla igen med kommentarerna om hon bara hade vetat.

Hur som helst hävdar jag fortfarande att det är enkelt att tillverka egen marinad. Gör du bara så mycket du behöver så slipper du rökmolnen ovanför grillen, eftersom nästan inget droppar av och ner i glöden. Som sagt: senap, salt, peppar, vitlök, timjan, olja, vinäger och kanske lite apelsinsaft. Gillar du inte timjan byter du mot rosmarin. Gillar du inte vitlök så börjar du experimentera med chili eller tomatsås i stället. Så länge du minns sött, salt, syrligt och lite olja som grundtanke är allt bra. Sedan är det bara att börja fylla på med smaker du själv gillar. Yoghurt? Soja? Din mat, ditt val.