Stevian, eller sötflockeln, flyttade in i mitt växthus en vårdag för mer än sex år sedan. Jag hade köpt den av odlaren som gett mig den ljusgröna plantan med ett förtjust leende, men också med några varnande ord: den rackarns växten – också kalld cahehe – är både omtyckt och omstridd.

Förra veckan var den magiska dagen 111111 inte bara en turdag för alla med känsla för siffermagi, utan också för dem som väntat på att stevian ska få grönt ljus av den europeiska livsmedelsmyndigheten. Den dagen godkände nämligen EU stevian som livsmedelstillsats. Från och med början av december får alltså steviolglykosider, som utvinns ur den gröna växten och säljs som vitt pulver eller droppar, användas som sötningsmedel i till exempel läsk.

Första gången jag plockade ett blad och smakade på det var det med häpen min – söta öde, vilken intensiv sockersmak! Bladet var strävt som en kattunga och eftersmaken sötare än socker, sötare än honung, sötare än något annat jag smakat och lååååååång. Smaken var inte god. Den var i själva verket nästan obehaglig och det var just intensiteten som var så förvånande. Bakom sötman anades också en lätt besk biton. De färska bladens smak (och det gröna pulver de mals till) brukar definieras som ungefär tjugo gånger sötare än socker.

Stevia rebaudiana heter växten, som tros komma från Paraguay och som använts som sötningsmedel av indianerna i trakten hur länge som helst. Namnet stevia lär förresten vara ett senare påfund än själva växten, en hyllning till den spanska botanikern Pedro Jamie Esteve.

Vem kan då vara intresserad av stevia? Jo, diabetiker och bantare. Stevian sägs nämligen vara ett sötningsmedel som inte påverkar blodsockret över huvud taget och den innehåller inga kalorier. De sydamerikanska indianerna har använt växten i hundratals år, japanerna har sötat sina livsmedel med den sedan 70-talet och USA definierade den som ett tryggt livsmedel för tre år sedan. Växten är godkänd i stora delar av världen antingen som livsmedelstillsats eller kosttillskott. Så vilket är problemet?

Bara för några år sedan debatterades stevians säkerhet allmänt. Skeptiker talade om eventuella fortplantningsproblem och att  växten uppfattades som ett preventivmedel. Frågor om stevians koppling till cancer debatterades också. I Europa har myndigheterna nu sagt att inga cancerkopplingar eller fosterskador har kunnat upptäckas. Intressant nog har Ryssland fortfarande en sträng linje – stevia är tillåtet i minimala mängder för att inte ”bli beroendeframkallande”. I Europa dras gränsen för hälsosamt dagligt intag till 4 milligram steviolglykosider per kilo kroppsvikt.

Vilka protesterar? Tja, vore jag aspartamproducent skulle jag kanske känna en lätt oro gnaga i magen över kommissionens förordning 1131/2011. I sin vita pulverform lär stevians sötma bli flera hundra gånger sockrets. Man kan se läsk- och sötsakstillverkarna gnugga händerna av förtjusning över denna naturens intensiva gåva.

Hur stevia egentligen fungerar i hemmaköket vet jag inte. De som använt växten säger att pulvret (eller droppar gjorda på bladdelar och alkohol) inte karamelliseras som socker och därför inte fungerar i desserter och bakverk som ska få en knaprig brun sockerskorpa. När det gäller hemmaköket så måste det påpekas att det faktiskt inte är själva plantan som nu godkänts, utan extraktet av den. Att veta exakt hur mycket av det goda man egentligen får i sig om man använder själva bladen är svårt och myndigheterna höjer ett varnande finger – vi vet fortfarande för lite om gränsvärdena och om det toxiska värdet. Som vanligt gäller det att tänka på att allt som naturen ger inte enbart är hälsosamt.

E960. Det är koden för stevia, ifall det skulle bli aktuellt att kolla in etiketten på läskflaskan så småningom. Det finns en sak till, som kunde intressera storkonsumenter av socker. Stevia sägs döda kariesbakterier, men det har jag inte sett några forskningsresultat på.  Nu väntar jag med intresse på en inhemsk steviadebatt som såväl livsmedelsundustrin som läkare och matmänniskor skulle engagera sig i.