Läser man trädgårdslitteratur kan man lätt få för sig att det enda som gäller är välplanerade rabatter, sådana där man skapar små personliga och välskötta rum i trädgården, rum där buskarna klippts till perfekta klot och blommorna bildar en levande och ständigt prunkande utställning. Andra citerar den där österländska filosofen som lär har sagt att inget är så viktigt som trädgårdsskötsel och inte ens det är särskilt viktigt när det kommer till kritan.

De flesta lyckas väl hålla sig någonstans i mellanskiktet – ibland får lättjan och tröttheten bestämma och ogräsen ta över. Ibland får man något slags ryck och startar med papper och penna för att till slut ha den där perfekta uteplatsen med stadigt underlag, estetiskt valda växter och lagom med sol och skugga.

Det där med att planera, putsa och frisera trädgården har svenskarna sysslat med hur länge som helst. Därifrån har sedan trenderna runnit österut. Vi har lärt oss längta efter det där shabby chic-stuket – de där vita slitna skåpen, stolarna och borden som inte alls uppfattas som uttjänta utan som i stället får en paradplats i designen. Vi har lärt oss att man får ha rosa trädgårdsoverall med nätta blommor när man kryper på knä i rabatterna och att man får vara fin medan man håller på med grovjobbet. ”Trädgårdsporr” kommenterar min väninna trädgårdsmästaren torrt när jag längtar efter  rosablommiga handskar som också skyddar mot rosentaggar. I hennes värld räcker det inte att arbetskläderna är söta – overallen med tusen fickor måste hålla för tusen tvättar och lika många väder.

Under många av årets månader känns det svårt att tänka på trädgården som ett extra rum att inreda. Det är det arma klimatets fel. Vem orkar bygga uteplatser med pergolor och klätterväxter när snön, tjälen och kylan ändå kommer att våldföra sig på såväl bygge som växter?

Planering brukar löna sig när trädgården ska bli fin, men ibland gör naturen ändå som den vill. Jag tittar för tillfället med häpnad på färgsättningen i mina egna rabatter. Enligt planen skulle bänken med klarröda tulpaner blomma först och sedan skulle en helt ny palett ta vid. I höstas såg jag den för mitt inre öga. Då grävde jag ner flera hundra lökar till något som skulle bli en kraftfull rabatt i djuporange, svartgredelint och rosa.

Svårt att säga vad som hände. Det kan ha varit fel i färgtrycket på lökpåsarna eller det kan vara jordmånen som påverkar växternas färger. Hur som helst har jag just nu en frisk och frodig rabatt med tulpaner i pastellorange, blek rosa och vattnig ljuslila  Något som bara är knoppar än ser misstänkt mycket ut som gulorangefärgade papegojtulpaner. Sillsalladen till rabatt blommar dessutom samtidigt som allt det röda. För att inte tala om alla knallgula påskliljor och blå pärlhyacinter som flytttat på sig och dykt upp här och var. Det ser helt enkelt inte klokt ut.

Det fina i kråksången är i alla fall att tiden arbetar för en. Om bara ett tag har tulpanröran blommat ut och något annat tagit vid. Då ska allt det vita och blå stå i blom. Har jag tänkt. Medan jag väntar ska jag bläddra lite i de glassiga uppslagsverken. Kanske idén om hur allt ska bli superfint infinner sig just denna vår. Sedan gäller det ju att omsätta drömmarna i praktiska göromål. De fina trädgårdarna är alltid resultat av ihärdigt grävande, vattnande, rensande och omplanterande. Så om ett tag skaffar jag de där fina rosablommiga handskarna i alla fall. Trädgårdsporr eller inte – jag tror man orkar släpa på hästgödselsäckar  en lite längre stund än vanligt om man samtidigt kan känna sig lite fin.