Arkiv för maj, 2011
Regnet har får trädgården att formligen välla över sina bräddar. Rymlingar från min sida av häcken har frösått sig i grannens gräsmatta. Hos mig har en fin och frisk rosenbuske pressat sig upp mot ljuset tvärs genom den stora pionen. Var den rackarns rosen kom ifrån har jag ingen aning om, och det var väl lite med sorg i hjärtat jag tog till sekatören, men nu är buskbarnet nerklippt. En liten stund övervägde jag att slå spaden i myllan för att bara flytta nykomlingen, men risken att skada pionen på kuppen verkade för stor. Det gäller helt enkelt att vänta ut den härliga vita pionblomningen och ge sig på rosenrötterna efter midsommar.
Ogräsen kan jag dock tolerera så länge också det jag vill ha finns med.
Halva helgen handlade för övrigt om sådant som ska bort. I ogräshavet – var kom det ifrån? – tävlar svinmålla, lergräs, tistel, nässla, maskros, kirskål och vem vet vad om utrymmet. Och så de växer! Ogräsen kan jag dock tolerera så länge också det jag vill ha finns med. Och just nu blommar krypäpplet, min sälskling, och päronträdet.
Men allt ska inte blomma. I lördags fick den spanska körveln stå ut med lite frisering. Den är en tidig buske med blad som påminner lite om hundlokans eller ormbunkens. Smaken och doften påminner om anis. Själv får jag en helt tydlig association till de där små vita påsarna med apotekssalmiak när jag krafsar i bladverket. Problemet med örten är att den brukar tappa doft och smak direkt efter blomningen. Den tror förmodligen att den utfört sitt värv då. Alltså plockar jag bort de skira vita blomställningarna an efter att jag ser dem. Händerna luktar salmiak hela kvällen efter operationen.
Snart blir det också dags att tukta timjan och basilika. När örtodlingen tar fart spricker den nämligen ut i kaskader av vita och lilaskiftande blommor. De ska bort kvickt som ögat. Blommorna går bra att klippa ner i maträtter precis som bladen så det är bara att skörda. Annars tror plantorna att de är klara med sitt och börjar bilda frö. Då tappar den en del av växtkraften
Blomplockandet förlänger örtsäsongen och först mot slutet av sommaren låter jag tillräckligt många plantor bilda fröer. Man ska ju ha något att så nästa vår också – ifall man inte hör till dem som skaffar färdigt uppdrivna plantor. Själv göra jag bådadera. Eftersom jag handlade utan lista senast glömdes en del viktigheter bort. Alltså dags att ta upp jakten på frisk och fin isört, dragon och citronverbena. Verbenans stjälkar ska smaksätta vatten, iste, fruktsallader och pajer. Isörten har jag längtat efter för att den lär dofta gudomligt. Och den spanska körveln – den dekorerar jag med. Anisdoften är så svag att den inte stör, men inget är så fint som en kaka på en bädd av spansk körvel.
Har du tankar om hur den spanska körveln kan vara till nytta i köket. dela för all del med dig!
Läser man trädgårdslitteratur kan man lätt få för sig att det enda som gäller är välplanerade rabatter, sådana där man skapar små personliga och välskötta rum i trädgården, rum där buskarna klippts till perfekta klot och blommorna bildar en levande och ständigt prunkande utställning. Andra citerar den där österländska filosofen som lär har sagt att inget är så viktigt som trädgårdsskötsel och inte ens det är särskilt viktigt när det kommer till kritan.
De flesta lyckas väl hålla sig någonstans i mellanskiktet – ibland får lättjan och tröttheten bestämma och ogräsen ta över. Ibland får man något slags ryck och startar med papper och penna för att till slut ha den där perfekta uteplatsen med stadigt underlag, estetiskt valda växter och lagom med sol och skugga.
Det där med att planera, putsa och frisera trädgården har svenskarna sysslat med hur länge som helst. Därifrån har sedan trenderna runnit österut. Vi har lärt oss längta efter det där shabby chic-stuket – de där vita slitna skåpen, stolarna och borden som inte alls uppfattas som uttjänta utan som i stället får en paradplats i designen. Vi har lärt oss att man får ha rosa trädgårdsoverall med nätta blommor när man kryper på knä i rabatterna och att man får vara fin medan man håller på med grovjobbet. ”Trädgårdsporr” kommenterar min väninna trädgårdsmästaren torrt när jag längtar efter rosablommiga handskar som också skyddar mot rosentaggar. I hennes värld räcker det inte att arbetskläderna är söta – overallen med tusen fickor måste hålla för tusen tvättar och lika många väder.
Under många av årets månader känns det svårt att tänka på trädgården som ett extra rum att inreda. Det är det arma klimatets fel. Vem orkar bygga uteplatser med pergolor och klätterväxter när snön, tjälen och kylan ändå kommer att våldföra sig på såväl bygge som växter?
Planering brukar löna sig när trädgården ska bli fin, men ibland gör naturen ändå som den vill. Jag tittar för tillfället med häpnad på färgsättningen i mina egna rabatter. Enligt planen skulle bänken med klarröda tulpaner blomma först och sedan skulle en helt ny palett ta vid. I höstas såg jag den för mitt inre öga. Då grävde jag ner flera hundra lökar till något som skulle bli en kraftfull rabatt i djuporange, svartgredelint och rosa.
Svårt att säga vad som hände. Det kan ha varit fel i färgtrycket på lökpåsarna eller det kan vara jordmånen som påverkar växternas färger. Hur som helst har jag just nu en frisk och frodig rabatt med tulpaner i pastellorange, blek rosa och vattnig ljuslila Något som bara är knoppar än ser misstänkt mycket ut som gulorangefärgade papegojtulpaner. Sillsalladen till rabatt blommar dessutom samtidigt som allt det röda. För att inte tala om alla knallgula påskliljor och blå pärlhyacinter som flytttat på sig och dykt upp här och var. Det ser helt enkelt inte klokt ut.
Det fina i kråksången är i alla fall att tiden arbetar för en. Om bara ett tag har tulpanröran blommat ut och något annat tagit vid. Då ska allt det vita och blå stå i blom. Har jag tänkt. Medan jag väntar ska jag bläddra lite i de glassiga uppslagsverken. Kanske idén om hur allt ska bli superfint infinner sig just denna vår. Sedan gäller det ju att omsätta drömmarna i praktiska göromål. De fina trädgårdarna är alltid resultat av ihärdigt grävande, vattnande, rensande och omplanterande. Så om ett tag skaffar jag de där fina rosablommiga handskarna i alla fall. Trädgårdsporr eller inte – jag tror man orkar släpa på hästgödselsäckar en lite längre stund än vanligt om man samtidigt kan känna sig lite fin.
Pensionärsfarbrorn och jag var helt överens i lördags. Kyldiskens drivor av marinerat kött är av ondo. Han väntade på att hustrun skulle välja mellan grisbitarna i orange oljesås, jag letade efter omarinerade kycklingfiléer. Allt tog sådan tid och jag hävdade att fler marinader gör att finländarna snart tappar sin matlagningskunskap, farbrorn hävdade ironiskt att en massa kött skulle förfaras i onödan om företagen inte fick gömma bitarna i kryddsås. Till slut slängde farbrorns hustru sina marinerade bitar i kundvagnen och sa till oss att hålla tyst och sluta prata strunt.
Vips kom burken ur svalen och vips hällde jag i persiljan. Och – vilken stank!
Orsaken till att jag marinerar själv är att jag då kan ta mindre olja, mer kryddor och inga smakförstärkare. Där på lördagseftermiddagen satte jag alltså i gång i köket – blandade senap, salt, peppar, timjan, vitlök och apelsinsaft och funderade en stund på vilken olja som skulle passa till köttet som skulle grillas. Då kom jag ihåg flaskan som en av mina väninnor räckte över när hon kom för att fira valborg. I kassen med ostar och vindruvor hade hon också en blandning av oliv- och mandelolja som hon gav mig med orden: Här är något för dig! Just då ställde jag bara in flaskan i köksskåpet, men nu hällde jag en slatt i marinaden och plockade sist fram den vita balsamvinägern.
Efter två sprut vinäger i marinaden hände något mystiskt. Hela såsen skar sig och blev vit som snö. När det blev fart på skeden i skålen och marinaden for runt runt så började plötsligt bubblor uppstå och en besynnerlig doft av handkräm sprida sig. Varpå jag äntligen fattade att plocka fram flaskan med duschtvål jag hade ställt in bland oljorna och vinägern. Herreminskapare, hur disträ får man egentligen vara?!
Ny marinad. Senap, salt, peppar, timjan, vitlök, apelsinsaft och rybsolja ur stora dunken. Nu var det inget problem med vinägern längra. Så kycklingarna åkte i blöt. När de väl låg där i bunken tittade jag på eländet en stund och tyckte att det hela såg ganska blekt ut. Men så kom jag ihåg persiljeklippet från några dagar tillbaka. Vips kom burken ur svalen och vips hällde jag i persiljan. Och – vilken stank! Härmed meddelas att lukten av rutten persilja väl mäter sig med stanken av ruttna ägg eller jäst som kommit i för hett degspad. Urk.
Kycklingfiléerna fiskades upp en efter en och sköljdes noga under rinnande kallt vatten, alla tolv stycken. Så tillverkade jag marinad nummer tre: senap, salt, peppar … När den äntligen var klar kunde jag göra en annan variant för zucchinin och paprikorna.
Högmod lär gå före fall; tanten i butiken hade nog inte kunnat hålla igen med kommentarerna om hon bara hade vetat.
Hur som helst hävdar jag fortfarande att det är enkelt att tillverka egen marinad. Gör du bara så mycket du behöver så slipper du rökmolnen ovanför grillen, eftersom nästan inget droppar av och ner i glöden. Som sagt: senap, salt, peppar, vitlök, timjan, olja, vinäger och kanske lite apelsinsaft. Gillar du inte timjan byter du mot rosmarin. Gillar du inte vitlök så börjar du experimentera med chili eller tomatsås i stället. Så länge du minns sött, salt, syrligt och lite olja som grundtanke är allt bra. Sedan är det bara att börja fylla på med smaker du själv gillar. Yoghurt? Soja? Din mat, ditt val.
