En bekant karl började i något skede kalla sig Avfallskvarnen för att han åt så mycket matrester. De rester han tog hand om uppstod på barnens tallrikar. Den här pappan fick illa att vara över att mat – som nyss tillretts av goda råvaror och med omsorg – skulle skrapas ner i soporna trots att det inte var något fel på den. Den blev bara över för att barnen av någon anledning fått mer mat på tallriken än de orkade äta.

Egentligen borde man sluta prata om matrester, som låter så … ja … sopigt. Vad är det man har i kylen  efter alla helger egentligen? Skafferiskatter är vad man har. I förrgår bestod den av en burk potatismos från dagen innan, några matskedar smetana från nyårsfirandet, en halv burk crème fraîche och en slatt mjölk. Tillsammans med en deciliter vetemjöl och några ägg förvandlades dessa skatter till en trögflytande smet, som blev till potatisplättar, som kunde serveras tillsammans med gårdagens sallad och en olja kryddad med lite finklippt basilika och nymald svartpeppar.

Om man inte känner skaparglädje när man hittar på fungerande maträtter av allt som man egentligen har lite för lite av, så kanske tillfredställelsen kan komma när man tänker på pengarna. Att använda gårdgasmaten på nytt är definitivt billigare än att slänga den för att sedan ta hela familjen på pizza.

Det finns förstås också gränser. Vissa råvaror kan man helt enkelt få nog av när de bakats in i tillräckligt många rätter tillräckligt många gånger i rad. Det finns säkert de som gärna äter julskinka året om  och med god aptit, men där andra utlyser januari till vit månad och inte rör en droppe sprit börjar jag titta misstänksamt på menyerna. Allt som heter pizza, pytt-i-panna, paj eller omelett får vänta till februari – då kan de inte längre vara kamouflerade julskinksgömmor.