Pizzasuget brukar slå till så där en gång per tre månader. Ignorerar det ett tag och försöker glömma att kroppen ropar efter fett och salt, men på den tredje dagen brukar jag ändå ge mig. Det är ingen principsak att inte äta pizza, det är närmast ett behov av att hålla igen på ohälsosamheterna ibland.

Allt handlar om degen.

Det som däremot är en principsak är att att ska man äta ohälsosamt så ska det vara gott de gånger man gör det. Vilket gör att jag oftast hoppar över pizza. Allt handlar nämligen om degen. Pannpizzaälskarna må förlåta mig, men bulldeg med skinkstrimlor klarar jag mig utan. Själv har jag hittills aldrig lyckats få till en botten tillräckligt tunn för att själv vara nöjd. Tills … En fredag nyligen fick jag träffa helt nya vänner på ett litet, men vansinnigt roligt julfestknytkalas. En av gästerna ställde sig i köket för att baka små pizzor och … ååhhh!

Lite senare vred jag på ugnen för fullt hemma i köket och plockade fram durummjölet. Degen höll ihop även om den var så tunn att man kunde se igenom den. Bra början. Och sedan: plåten. ”Glöm bakplåtspappret, det gör pizzan svampig, och strunta i att låta den utkavlade pizzaplattan jäsa”, hade gourmetbagaren instruerat.

Så jag strök olja med pensel över plåten och gräddade pizzan utan papper. Jaa! Mål! Den frasiga bottnen klarade till och med uppvärmning följande dag. Nu kanske det blir lite kortare tid mellan pizzagångerna och det kommer inte att störa min sinnesfrid alls.

Receptet? Det plockade jag direkt från mjölpåsen. Bara baka!