Som barn gjorde jag vad som helst för att slippa äta gröt. Och jag menar vad som helst. Som den där gången när alla barn hos dagmamman skulle få påskägg efteråt. När jag suttit där med min kalla och klistriga portion ett tag tog jag till det sista: ”Vet du, jag tycker faktiskt inte alls om påskägg …” Tur att dagmamman var en klok mäniska och befriade mig från den där eländiga portionen.

Nu för tiden kokar jag gröt ganska ofta och äter den med en av mina passioner, isade osockrade bär direkt ur frysen. Problemet är bara att gröt – också kokad på mjölk – håller mig mätt i exakt två timmar och därefter vrålar magen som en galning.

Till jul kokar jag risgrynsgröt på glänsande vita riskorn utan att bry mig om att näringsvärdet är ganska eländigt, men andra dagar kan få bli korngrötsdagar.

Kornet lär förresten ha fått vika för riset någon gång på femtiotalet (rätta mig om jag har fel) och det är faktiskt lite synd. I mitt kök kom det in för sådär tjugo år sedan när jag började fuska med risotton och tillverka ”krotto” genom att ersätta ris med korn, bara för att jag tyckte att kornsmaken var fylligare än rissmaken.

Tycker du att det inte är någon skillnad på de två så kan jag räkna upp ytterligare några orsaker till att ge kornet en chans:

1. Korn kan odlas i Finland, risfält är det mer ont om.

2. Korn innehåller tre gånger mer fibrer än vitt ris.

3. Korn innehåller fyra gånger mer B1-vitamin och dubbelt mer kalium än vitt ris.

4. Korn har mer protein än ris, som har mer kolhydrater.

Kornet funkar i alla risrätter jag kan komma på: i kåldolmar, vindolmar, grytor, ugnsrätter och allt möjligt annat. Förkokt korn tillreder man på 20 minuter.

Fortfarande tveksam? Okej: Korn är trendigt. Nåja! Lycka till vid spisen nu :)