Arkiv för ‘Konsumentfrågor’ kategorin
Tonåringen som läxade upp sin väninna häromdagen menade verkligen vad hon sade, nämligen: ”Det fattar du väl att man inte kan ha vin- och ostkväll om man alls bryr sig om naturen. Det är helt sjukt oekologiskt att äta ost. Tänk hur många kor som behövs för det. Om man bara skulle odla grönsaker på samma areal som de där korna betar så skulle färre vara hungriga i världen.” Den andra tjejen försvarade sig med att vinet faktiskt var ekologiskt odlat. ”Jo, men transporterat över halva världen” kontrade den första med. Jag tänkte att man väljer sin synvinkel: ost är en bra kalciumkälla – samt en salt- och fettbomb som får somligas blodtryck att öka och kolesterolvärden att gå i taket.
Denna helg ordnas mässan för mat- och vinintresserade. Årets tema i Mässcentret i Helsingfors är ekologiska viner. På matsidan utlovas också ekologiskt odlade produkter från Medelhavsområdet: olivoljor, balsamvinäger, oliver, soltorkade tomater …
Att gå på matmässa är härligt. I fjol kom jag bland annat hem med ett kilo parmesan att förvara i handduk i kylen. Det är underbart att hitta delikatesser som sällan finns i butikshyllorna annars, men minst lika roligt är det att suga i sig nya arbetsmetoder, kladda på udda köksprylar och höra någon tala sig varm för just sin produkt. Allt det där ger inspiration. Inspiration ger god mat.
Samtidigt kan man bli helnervös över att inte kunna ordna in sig i alla trendiga fack. En finländare kan inte med bästa vilja kalla oliverna närmat. Samtidigt säger de som räknat kostnader att det vintertid är klimatsmartare att köpa influgna spanska tomater än inhemska eftersom den inhemska produktionen är så energikrävande. Kanske detsamma gäller för oliver – att det är helt okej att importera dem? Och får man inte pluspoäng av att köpa ekologiskt?
Strikt taget borde en klimatsmart finländare glömma sin ekologiska olivolja och inlagda kronärtskockor och i stället hålla sig till inhemska rybsoljeprodukter, morötter och potatis. Men vår närmat är inte alltid ekologisk även om den växer på grannens åker. Och vem säger att de inhemska produkterna är renare än de utländska som med bravur klarat tullens stickprov? Och vem orkar äta morötter hela vintern?
Ibland får jag mentala utslag av karusellen kring närmaten och det ekologiska. Det är inte själva ekologin som irriterar – jag tycker personligen att det är bra med närodlad ren mat – utan det att det närodlade och ekologiska marknadsförs som något exotiskt och hippt. Ett litet potatisland på bakgården coh örter i kruka är ju faktiskt inte så märkligt egentligen. Sådant har många av våra mormödrar sysslat med hur länge som helst – inte för att kunna skryta med rotsaker från bakgården, utan för att de sett till att fylla vinterförråden och spara pengar genom att odla eget när klimatet tillåtit. Å andra sidan: Det går att leva med den där trendtanken om det faktiskt leder till att utbudet av ren närmat till vettigt pris ökar.
Matupplevelserna kräver liksom att kategoriseras hela tiden. Ändå blandar de flesta säkert både högt och lågt – satsar på billigimport från utlandet till vardags och på dyra utlandsdelikatesser till fest. Man köper vanlig gul lök utan att fråga om den kommit från Peru (javisst, det händer) eller Finland. Man åker hundra kilometer till slow food-mässan för att trivas också om man hade fått närodlad potatis på närmaste torg. Det är helt enkelt inte möjligt att uppfylla alla kriterier på en gång. Visst skulle det vara fint att vara en ansvarstagande konsument (rättvis handel), miljövän (ekologiskt, närmat) och en finsmakare på en gång. Det begriper väl vem som helst att det där inte går ihop. Ska kaffeodlarna ha ordentligt betalt för sina varor så måste någon betala. Vill vi köpa billigt hos oss så faller kostnaderna på någon annan.
Nej, nu ska jag åka på mässa. Vi får återkomma och se vad det gav. Kanske en kasse billiga närodlade delikatesser …
När den brittiska kocken Jamie Oliver dök upp i tv-rutan fastnade också en yngre generation längre än vanligt i tv-soffan. Jamie var cool och Jamie predikade enkelhetens evangelium – en slatt olja i pannan, några nävar goda råvaror och ett varv eller fyra på pepparkvarnen och så var maten klar. Vem som hackat skurit och diskat i köket först var ingen intresserad av. Jamies budskap gick som den heta kniven genom det berömda smöret: det har blivit dags att dumpa färdigmaten och halvfabrikaten eftersom det är lätt att laga mat.
För ett tag sedan smilade Jamies nuna glatt på en pappask.
Jamie själv lär ha doppat sleven i grytan redan som barn på föräldrarnas pub i norra Essex. Sedan dess har det snurrat på. I dag har Jamie skrivit en lång rad kokböcker, hans matlagningsprogram sänds på tv i 130 länder och alla vill inspireras av Jamie, som också äger kedjan Fifteen med restauranger i såväl London som i Australien och långt borta i Asien.
Den nakna kocken – med hänvisning till det enkla och naturliga alltså – har tagit en hel värld på sängen. Nu rinner produkterna han lånat sitt namn åt också in i hushållen. Jamie-muggen håller kaffet varmt och Jamie-pannan steker biffen utan fett.
På trädgårdsmässan för ett tag sedan smilade Jamies nuna glatt på en pappask, som innehöll fröer, mylla och recept. Den som börjat med att handla Jamies kryddkvarnar med färdigt designade blandningar för kyckling och annan råvara kunde alltså nu ta steget ut och börja odla sina egna örter i köksfönstret. Idén är släkt med den där lilla plastbägaren med tomater klara att äta eller de färdigt skalade minimorötterna i påse som till formen påminner om en gammaldags godisstrut. Köp paketet och njut av det naturliga och hälsosamma är budskapet. I Jamies odlingsbox finns alltså vad som behövs för att få en bukett fräsch persilja att växa i köket. Det är faktiskt inte så hemskt mycket mer komplicerat att så ur vanlig fröpåse i vanlig mylla, men med allt-i-ett slipper man fundera på vad det ska vara för mylla (eller torv? ska man ha torv kanske?) och på var man hittar lämpliga direktiv för sådden. Bara att tuta och köra.
Det är inte bara Jamie som marknadsför olika slags små odlingsprojekt. De stora varuhusen och dagligvarukedjorna har sina varianter av örtkrukor – både som en samling frodiga örtbuskar i någon chic låda och som ett paket med fröer och mylla. Grow your own-paketen är förstås dyrare och mer tidskrävande än den smaklösa snabbodlade dillkruka du river med dig från grönsaksdisken på väg till butikskassan, men tanken är god. Alla har rätt till giftfritt odlad närmat i sitt eget kök.
Jamie vet alltså! Jamie vet hur man gör pengar och en kändiskarriär, men Jamie vet också att enkelt är bäst och att vi alla förtjänar frisk och god mat. Fundera på det en stund. Kanske du aldrig har tänkt att just du skulle känna glädje av att se de första ärtgroddarna tränga upp genom myllan. Kanske just du kommer att bli den som har lust att rufsa en doftande ananassalvia i kalufsen på väg till kylen. Ge alltså dig själv en chans. Dör din odling ut på grund av vanskötsel så kanske det inte är så dramatiskt i alla fall. Så dyrt blir ditt test ändå inte.
Fiskdisken i saluhallen höjde och sänkte sig som en jättelik blåsbälg. Det underliga var att bälgen just inte luktade fisk. Ändå låg tusentals kilo glänsande karp, smäcker gös och välväxta skaldjur på diskarna i den kala hallen. De mindre fiskarna gjorde spänstiga hopp upp ur iskrosset och fick kunderna att skratta till och backa några steg.
Den här hallen ligger i stadsdelen Obor i Bukarest i Rumänien. Sällan har jag haft sådan lust att på stört hyra kök och rum och börja laga mat som förra veckan i Bukarest. Det rumänska köket är kanske inte så känt hos oss eftersom linjen är rätt enkel husmanskost, men det bygger på råvaror av god kvalitet och på säsongstänkande.
Ni gissar redan: glänsande fårtestiklar, pinfärsk nötlever och ljusrandig kalvbräss i lösvikt – samt en tjänstvillig försäljare bakom disken.
På avdelningarna bortom fisken fanns köttet. Ni gissar redan: glänsande fårtestiklar, pinfärsk nötlever och ljusrandig kalvbräss i lösvikt – samt en tjänstvillig försäljare bakom disken. De dagsfärska äggen såldes av gummor som försiktigt plockat in dem i plastpåsar och i ett bås satt hon som på begäran fyllde på vitt eller rött vin i din litersflaska ur en rumshög behållare med liten kran.
Bland fisken och köttet hamnade jag efter en andäktig färd genom grönsakshallen där spenaten bundits ihop till kraftiga djupgröna knippen, där de första späda nässelskotten bretts ut på brickor och där torkade katrinplommon glänste svartare är försäljarens ögon. Intill askarna med olika fröer låg sådana bulliga och knöliga rotsaker som för länge sedan slutat vara vardag i våra kvartersbutiker. Hur kan man låta bli att köpa kassen full när man inte ens behöver klämma på varorna för att veta att spänsten i dem är optimal?
På de rumänska krogarna serveras bland annat sarmale, dolmar. De som är gjorda på kål (inte på vinblad) är ofta fyllda med lök och svinfärs och gjorda på kålblad som syrats. Det sades att basen är hela kålhuvud som efter skörden på hösten sänkts ner i vattensåar. Den tjocka stammen har skurits bort först, men sedan har kålen fått ligga i blöt. Syrligheten är för övrigt kännetecknande för de rumänska rätterna: vin, vinäger, citron och surkålssaft ger sting åt grytor och soppor. Sur grädde gör pastasåsen till en överraskning.
En sommardag för något år sedan mötte jag en glad man som skumpande landsvägen fram på en liten röd traktor. Om en stund kom jag på mig själv med att undra varför han inte hade hjälm. Hjälm? Vakna, människa! På en liten traktor på en vanlig landsväg? För att EU stadgar att vi ska skydda oss mot allt och för att vi går med på det? Det här tänket drabbar ibland finska restaurangkök, som på grund av hygienbestämmelser kan tvingas använda frysfisk som fraktats från andra sida jorden i stället för färsk inhemsk gädda.
Det var känslan av ett naturligt förhållande till mat som förförde mig där i hallen bland iskross och bläckfisk. Jag drömmer om dagen när en finländare får sälja abborrsoppa och nybakad kanelbulle genom sitt eget köksfönster till förbipasserande. Jag menar utan att först installera tre handfat i köket, utan att fylla i hundra blanketter. All världens inspektörer skulle gärna få komma på besök. Medan de skulle vänta på att jag steker dessertplättar med hallonsylt skulle de få läsa rapporter om hur vi håller på att desinficera bort vår naturliga motståndskraft ur samhället och undersökningar om kvarterskaféers goda inverkan på bybors mentala hälsa.
Jag skulle ha hämtat äggen hos Arja, mjölet hos närmaste spannmålsodlare och sylten skulle jag har kokat i köket och förvarat i garaget. Inget vakuum. Inga E:n. Bara helt vanliga plättar med hallonsylt skulle det vara.
Brottet är väl preskriberat vid det här laget. Alltså: När jag var ungefär tio år började jag känna ett otroligt obehag för mjölk, som jag dittills druckit precis som alla andra barn. I skolans matsal var den färdigt upphälld i gula plastmuggar till lunch. Man behövde inte vara något geni för att inse att ett rykte som krångelpotta är givet om man börjar bråka om mjölken, så jag valde en annan strategi. Jag sa att jag är törstig. Svaret var väntat och önskat: ”Då får du dricka vatten, men du får hämta det själv!” Ja! Efter en lagom stund vid bordet steg jag upp med min gula mugg, lät den vita mjölken rinna ner i det vita handfatet borta vid väggen och fyllde på med friskt vatten.
Långt senare förstod jag två saker. Ett: Alla människor har inte ont i magen hela tiden. Två: Åkomman kallas laktosintolerans och är inget problem så länge man inte får i sig mjölksocker.
Personligen tycker jag att fabrikerna kunde sluta tillverka låglaktosprodukter helt.
Nu brukar folk börja se förvirrade ut och undra om jag är mjölkallergiker. Nej. Mjölkallergikerna tål inte mjölkens protein. Det här handlar om socker. Följande steg är ett vänligt ”Men pajen är Hyla”. Det tröstar tyvärr inte, för faktum är att pajen fortfarande innehåller en del laktos och förmodligen ger magont. Hyla och Into är registrerade varumärken som markerar att en del – men inte all – laktos spjälkts i produkten. Det är nämligen just sockerspjälkning det hela går ut på.
Laktos är mjölksocker, alltså kolhydrater. Den består egentligen av två olika socker (glukos och galaktos) som gärna går hand i hand genom kroppen. Det är det som är problemet. Får de vandra som bästisar så långt ner som till tjocktarmen börjar de reagera tillsammans med bakterierna där och producera riktigt illaluktande gaser.
De flesta barn har kvar det enzym som spjälker upp laktos i kroppen. Det heter laktas. Men många vuxna har ett trött enzym eller inget enzym alls. Alltså måste de antingen äta mat utan laktos, äta produkter där man redan delvis spjälkt upp mjölksockret (Hyla, Into) eller välja magont. Hur mycket laktos den egna kroppen klarar av att söndra vet man bara själv. Därför kan man bara be om respekt. Det är nämligen så att spjälkningsförmågan varierar. Lite laktoshaltiga produkter i tom mage en dag kan vara en katastrof, medan samma mängd en annan dag kan vara okej.
Den som vill bjuda en laktosintolerant på mat behöver inte vara nervös, bara veta vissa saker:
- Den riktigt känsliga tål inte Hyla och Into. Välj produkter med märkningen laktosFRI. Finns de inte så kan man testa soja- och havreprodukter.
- Mjölkprodukterna i olika recept går oftast att ersätta med vatten, saft, mineralvatten, vin, buljong eller kanske tomatkross.
- Ju surare produkt är (fil, surmjölk, yoghurt), desto bättre tål den laktosintoleranta den.
- Lagrade ostar innehåller inte laktos. Lagringstiden har redan gjort jobbet. Färskostar är värst.
- Gör inte hela middagen mjölkbaserad. Med en laktosfri förrätt och huvudrätt i botten kan en laktosintolerant ofta klara av att desserten innehåller till exempel en aning mjölkchoklad. All den andra maten kommer att ge chokladen en lång spjälkningstid.
Sist en ödmjuk bön. Testa mig inte. Jag har inte hittat på mitt magont för att få uppmärksamhet. Du är förmodligen inte längre på plats när min mage om någon timme börjar bubbla, värka och svälla, men den där slatten grädde som åkte ner i maten i alla fall kommer förmodligen att tvinga mig att hållas hemma från konserten, pjäsen eller körövningen. Jag blir inte alls ledsen över en slät kopp kaffe i stället för en kopp kaffe med laktospaj. Inte alls. Tvärtom.
Personligen tycker jag att fabrikerna kunde sluta tillverka låglaktosprodukter helt. Det skulle göra livet enklare. Då skulle burkarna i butiken vara med eller utan laktos, inte något som de flesta förmodligen tål.
PS. Sedan ett tag tillbaka får man laktosfri turkisk yoghurt på burk. Härliga tider! Om det är någon som sett till små burkar med laktosfri smetana så skulle det sitta bra nu i blinitider. I storköksförpackning finns den redan.
En ny inbjudan till matlagningskurs droppade in. Det intressanta var att den riktade sig specifikt till föräldrar. Budskapet var att goda matvanor grundas under barndomen – därför inbjuds mamma och pappa till matlagningskurs.
Hur illa står det egentligen till i hemmaköken? Är det sant eller en myt att barnfamiljer äter halvfabrikat och färdigmat hela tiden? Är det nu så hemskt att äta fabriksproducerad skinkfrestelse eller butikens spenatplättar förresten?
Vad säger du om omgivningens inställning till vardagsmat? Surpupporna som fördömer andras matvanor kan se sig i spegeln? Aktiva matmänniskor som vill återupprätta god och enkel kökskonst ska hyllas? Eller?
Det sved lite i skinnet, men skärbrädet var fint, rakt och skönt tungt så jag bestämde mig för att köpa det i alla fall. Ytan var vacker och försäljaren på det estniska torget bedyrade att jag kommer att ha långvarig glädje av min nyanskaffning. Och rätt hade han, försäljaren. Skärbrädet har tackat för de regelbundna omgångarna med sandpapper och olja och fortsatt att tjäna väl. Det är rakt. Det ligger stadigt. Och det är tio år gammalt vid det här laget.
I höstas köpte jag en kompis till trotjänaren. Nyanskaffningen från Ikea hette något klämkäckt och skulle ha ”tålig yta av trä”. Det var inte hemskt dyrt. Satsade också en dryg femma på en flaska ”Skydd” från samma företags produktsortiment – olja som ”förlänger livslängden på kökstillbehör av obehandlat trä”.
Den ena kanten har börjat lukta illa efter disk och svartnat.
Efter några veckors användning blev det nya skärbrädet kutryggigt. Lite senare dök en spricka upp i mitten. Den ena kanten har börjat lukta illa efter disk och svartnat. Efter bara tre månader var brädet redan svårt invalidiserat och farligt att skära på.
Nu är det är helt onödigt att komma och förklara att jag behandlat nyanskaffningen illa. Det nya brädet har fått exakt samma omvårdnad som det tio år gamla, av samma personer med samma vanor och ovanor i samma hushåll.
För tillfället undrar jag hur lång livstid mitt skärbräde Floppa egentligen skulle ha haft. Jag menar utan allt oljande … En vecka? En månad?
Ibland är köksredskap hutlöst dyra– så dyra att inköpet för alltid mest kommer att kännas som ett utslag av snobberi. Men ibland lönar det sig ändå att betala. Förutom att snabbruttnande och vingliga skärbräden gör en irriterad cirka hundra gånger i onödan så kostar de kanske lika mycket tillsammans i längden som ett enda dyrt som man blir glad över varje gång man använder det. Billiga knivar brukar också få en på dåligt humör förr eller senare.
Hur ser förresten din fem-i-topp-lista över favoritredskap i köket ut? På min står förutom Estlandsskärbrädet en vitlökpress (Rösle), en kockkniv (Porsche), ett järn att riva citronskal med och en udda smörkniv. Vilket loppis smörkniven med sitt bulliga skaft kommit ifrån har jag glömt för länge sedan, men där har formgivaren haft en bra dag en gång. Billigt pris MÅSTE inte korrelera med usel kvalitet.
Tanten kastade med precision. Det var på torget i italienska Ventimiglia som torghandlargubben fick sin egen halvdåliga tomat i pannan. Ibland har jag lust att kasta själv – är bara lite oense med mig om vem som borde vara målet.
Just nu har jag lite svårt att smälta kategoriseringen i fruktdisken i en av de kedjebutiker jag brukar handla i. Där säljs nämligen mango och avokado av två olika slag: ”vanliga” sorter och ”ready to eat”, alltså ätklara. Att vadå?! Varför ska vi betala (4,75 euro/kg) för brunknottrig avokado som är så rå att man måste låta den mogna i plastpåse tillsammans med etylenångande äpplen för att kunna använda den om två tre dagar? Och varför förutsätts vi betala 7,95 euro/kg för en avokado som är – ja, mogen? Egentligen borde handlaren betala konsumenterna för att de går med på att förvara rå frukt hemma så affären får plats med annat i sin disk. Fast det är kanske det som händer när den omogna frukten kostar mindre?
Det går att erbjuda dålig kvalitet så länge kunderna räknar med att det är för besvärligt att åka tillbaka till butiken när de väl kommit hem.
Samma dag som avokadopriserna fick blodtrycket att gå upp ett snäpp kostade omogen mango i samma butik 3,69 euro/kg och den ätklara 7,80 euro/kg. Varje gång jag ser prislapparna känner jag samma ryckningar i armmusklerna som den italienska tanten måste ha haft. Någon lurar mig. Någon vill att jag ska uppfatta det om en lyx att få köpa mogen och ätklar frukt. Det är ingen lyx. Det är vad som borde kunna förväntas. Sedan är det förstås en annan historia om det alls ska betraktas som självklart att få hitta mat från andra sidan jordklotet i sin finska närbutik mitt i vintern.
Tyvärr syns samma fenomen året om i våra affärer. Halvmogna inhemska tomater och jordgubbar med några mögliga och några råa i litersmåttet är vardag. Det går att erbjuda dålig kvalitet så länge kunderna räknar med att det är för besvärligt att åka tillbaka till butiken när de väl kommit hem – tio kilometer i bil känns ändå som en onödigt stor insats i jämförelse med fyra oätbara jordgubbar.
Det hela handlar om respekt för konsumenten. Nu undrar jag lite nyfiket hur det skulle vara att nappa på e-postlistans erbjudande om ekologisk avokado för 6,90 euro/kilo. Det som inte framgår är om varan är ätbar eller inte när den anländer med hemtransporten, som ingår i avtalet. Avokado ska inte ha tuggmotstånd.
