Arkiv för ‘Odling’ kategorin
Det svarta naglarna är nästan pinsamma. Det är hur som helst oundvikligt den här tiden på året – jag har blåbärsfingrar. Dessutom är skrapsåren på underarmarna illande röda – jag har hallonarmar. Efter timmar i färska och taggiga hallonsnår tar buskarna ut sin hämnd. Det kliar och svider. Nu kunde man säga att vad gör man inte för hallonsylt och få svaret att ”går på jobb några timmar och bär en del av lönen till butiken där burkarna står på rad”. Men nu är det faktiskt inte bara sylten som gör skogstrampandet värt besväret.
I förrgår lärde jag mig till exempel hur vissa gamla kor inte låter sig mjölkas av vem som helst. Gamla Rosa till exempel var krävande. Om mor i gården var borta måste man hämta en av grannfruarna. Hon hade handlag också med de svåraste djuren. Dessutom lärde jag mig att griskultingar dricker sig mätta på maximalt tjugo sekunder varje timme och att suggans mjölk formligen sprutar i munnen på dem – och att spenarna mot bakbenen är svagare än de andra.
Samtal under bärplockning är en kunskapskälla. Under sessioner i skogen har jag lärt mig följande saker, som jag nu skickar ut i nätdjungeln.
1. Gurkodling. Gurkor behöver mycket vatten för att växa. Gamla människor säger att gurkodlingen ska vattnas med vatten som stått i tunna, inte med det som kommer direkt ur kranen. Tunnvattnet har anpassad temperatur och har hunnit bli syresatt. Vete ho om det stämmer, men gurkan får alltid tunnvatten.
2. Sommarkaffe. Alla sommarkalas verkar bjuda på söta bakverk fyllda med bär, men också med socker och smör. Slåss du mot sötsakssuget? Lura smaklökarna och häll en tesked kardemumma, kanel eller anis i kaffefiltret innan vattnet börjar droppa igenom. Bulldoften sprider sig i köket, men du dricker bara en slät kopp kaffe.
3. Saftexperiment. Har du inga vinbär att koka saft av? Vänta till hösten när lingonen mognar och plommonen kostar nästan inget alls. Det går bra att proppa saftkokaren full med en blandning av de båda och få en saft som har både sötma och syrlighet. Samma tanke som i kombinationen hallon och röda vinbär.
Mitt eget tips är relaterat till bärplockning. Om några månader kommer mina bär ofta att hamna på morgongröten direkt ur frysen. Då är det bra om de inte isat ihop till en stor klump som spricker ut i smulor över golvet när man försöker dela den. För att få lätthanterliga grötbär eller kakdekorationer styckfryser jag. Lägg ett ark bakplåtspapper på långpannan, häll de rensade bären i ett enkelt lager och ställ pannan i frysen tills bären blivit hårda. Flytta sedan dina tusen hallon eller två tusen blåbär i askar eller påsar så slipper du literstora isade bärklumpar i vinter.
När lerjorden ätit upp den fina odlingsmyllan ytterligare en gång var måttet faktiskt rågat. Då började lådbygget. Först en sväng till järnhandeln, sedan ställdes en improviserad verkstad upp på gården. Därefter beställdes ett lass gödslad odlingsjord och sedan åkte fröerna ner i lådorna och fick lite vatten. Aldrig har spenaten och morötterna vuxit så bra som efter att lådorna kom.
Genom att återanvända och hitta på nytt kan man skapa fantastiska klimat för växter som ”inte borde” klara sig i ens trädgård.
Du kan alltså bygga lådor själv också om du trodde att du inte hörde till den händiga sorten. När du handlar virke gäller det bara att räkna ut hur breda, långa och djupa odlingslådor du vill ha. En gånger två meter ger plats för en liten kökstäppa och trettio centimeters djup räcker mer än väl till för till exempel morötter och palsternackor. På inköpslistan kan du sedan skriva upp värmebehandlat virke (ifall du vill att lådorna ska tåla väder och vind länge), rostfria skruvar och rotmatta.
Det vi kallar lådor på vår gård är egentligen bottenlösa ramar med rotmatta faststansad som botten. På det sättet slipper man rotogräsen. De hålls snällt under mattan och gör ingen skada i odlingen när de stoppas av tyget. Fröogräs blir man tyvärr tvungen att rensa då och då – men har man lådan på lämplig höjd slipper man krypa omkring på knäna. I Sydamerika bygger man odlingssängar som loft på meterlånga stolpar – ofta för att slippa skadedjur – men då behöver lådan förstås stadig botten för att jord och växter ska hållas på plats.
Det är inte bara styv och envis lerjord som stör ens odlingsambitioner, utan också mager jord på karga och blåsiga ställen eller odling som aldrig får skugga och hotar torka bort. På årets trädgårdsmässa snubblade jag över Teddy Smeds växttält. I tältet av fiberduk kan man ställa stora krukor och skapa ett mikroklimat på enkelt sätt. Tältet går också att sätta upp på sluttande och ojämn mark. Plötsligt blir tomatodling och slanggurksskördar möjliga i tallskogen utanför stugan eller ute på den blåsiga holmen. Den vita tältduken skyddar växterna mot direkt solsken samtidigt som vinden kommer åt att blåsa igenom så mycket att odlingen vädras.
Att köpa ett växttält av fibertyg kostar ungefär lika mycket eller lite mindre än ett enkelt växthus med plastväggar. Priserna för växthus varierar för övrigt enormt beroende på storlek, material, vädringsluckor, automatik, sockel och mycket mer. Det går bra att bygga ett billigt växthus av restvirke och gamla fönster, men vill man ha en fabriksbyggd kombination av växthus och lusthus av glas kan man vinka adjö till flera tusen euro med en gång. Tygtälten kostar minst 250 euro (1–3 kvadratmeter), och mer om de är större.
Oberoende av om man gillar plast- och glasväggar bättre än vitt tyg så är fiberdukstältet en innovation och sådana ska uppmuntras. Trädgårdsodling kan handla om att skryta med prylar, men lika mycket kan det handla om experimentlusta och uppfinningsrikedom. Genom att återanvända och hitta på nytt kan man skapa fantastiska klimat för växter som ”inte borde” klara sig i ens trädgård. I en estnisk trädgård såg jag en gång ärterna ta fart under avskurna plastflaskor. Odlingen var varm, bevattningen skedde genom flasköppningen i övre ändan och hon som skötte odlingen glittrade i ögonen när hon konstaterade att det här året fick de glupska hararna tji.
Regnet har får trädgården att formligen välla över sina bräddar. Rymlingar från min sida av häcken har frösått sig i grannens gräsmatta. Hos mig har en fin och frisk rosenbuske pressat sig upp mot ljuset tvärs genom den stora pionen. Var den rackarns rosen kom ifrån har jag ingen aning om, och det var väl lite med sorg i hjärtat jag tog till sekatören, men nu är buskbarnet nerklippt. En liten stund övervägde jag att slå spaden i myllan för att bara flytta nykomlingen, men risken att skada pionen på kuppen verkade för stor. Det gäller helt enkelt att vänta ut den härliga vita pionblomningen och ge sig på rosenrötterna efter midsommar.
Ogräsen kan jag dock tolerera så länge också det jag vill ha finns med.
Halva helgen handlade för övrigt om sådant som ska bort. I ogräshavet – var kom det ifrån? – tävlar svinmålla, lergräs, tistel, nässla, maskros, kirskål och vem vet vad om utrymmet. Och så de växer! Ogräsen kan jag dock tolerera så länge också det jag vill ha finns med. Och just nu blommar krypäpplet, min sälskling, och päronträdet.
Men allt ska inte blomma. I lördags fick den spanska körveln stå ut med lite frisering. Den är en tidig buske med blad som påminner lite om hundlokans eller ormbunkens. Smaken och doften påminner om anis. Själv får jag en helt tydlig association till de där små vita påsarna med apotekssalmiak när jag krafsar i bladverket. Problemet med örten är att den brukar tappa doft och smak direkt efter blomningen. Den tror förmodligen att den utfört sitt värv då. Alltså plockar jag bort de skira vita blomställningarna an efter att jag ser dem. Händerna luktar salmiak hela kvällen efter operationen.
Snart blir det också dags att tukta timjan och basilika. När örtodlingen tar fart spricker den nämligen ut i kaskader av vita och lilaskiftande blommor. De ska bort kvickt som ögat. Blommorna går bra att klippa ner i maträtter precis som bladen så det är bara att skörda. Annars tror plantorna att de är klara med sitt och börjar bilda frö. Då tappar den en del av växtkraften
Blomplockandet förlänger örtsäsongen och först mot slutet av sommaren låter jag tillräckligt många plantor bilda fröer. Man ska ju ha något att så nästa vår också – ifall man inte hör till dem som skaffar färdigt uppdrivna plantor. Själv göra jag bådadera. Eftersom jag handlade utan lista senast glömdes en del viktigheter bort. Alltså dags att ta upp jakten på frisk och fin isört, dragon och citronverbena. Verbenans stjälkar ska smaksätta vatten, iste, fruktsallader och pajer. Isörten har jag längtat efter för att den lär dofta gudomligt. Och den spanska körveln – den dekorerar jag med. Anisdoften är så svag att den inte stör, men inget är så fint som en kaka på en bädd av spansk körvel.
Har du tankar om hur den spanska körveln kan vara till nytta i köket. dela för all del med dig!
Läser man trädgårdslitteratur kan man lätt få för sig att det enda som gäller är välplanerade rabatter, sådana där man skapar små personliga och välskötta rum i trädgården, rum där buskarna klippts till perfekta klot och blommorna bildar en levande och ständigt prunkande utställning. Andra citerar den där österländska filosofen som lär har sagt att inget är så viktigt som trädgårdsskötsel och inte ens det är särskilt viktigt när det kommer till kritan.
De flesta lyckas väl hålla sig någonstans i mellanskiktet – ibland får lättjan och tröttheten bestämma och ogräsen ta över. Ibland får man något slags ryck och startar med papper och penna för att till slut ha den där perfekta uteplatsen med stadigt underlag, estetiskt valda växter och lagom med sol och skugga.
Det där med att planera, putsa och frisera trädgården har svenskarna sysslat med hur länge som helst. Därifrån har sedan trenderna runnit österut. Vi har lärt oss längta efter det där shabby chic-stuket – de där vita slitna skåpen, stolarna och borden som inte alls uppfattas som uttjänta utan som i stället får en paradplats i designen. Vi har lärt oss att man får ha rosa trädgårdsoverall med nätta blommor när man kryper på knä i rabatterna och att man får vara fin medan man håller på med grovjobbet. ”Trädgårdsporr” kommenterar min väninna trädgårdsmästaren torrt när jag längtar efter rosablommiga handskar som också skyddar mot rosentaggar. I hennes värld räcker det inte att arbetskläderna är söta – overallen med tusen fickor måste hålla för tusen tvättar och lika många väder.
Under många av årets månader känns det svårt att tänka på trädgården som ett extra rum att inreda. Det är det arma klimatets fel. Vem orkar bygga uteplatser med pergolor och klätterväxter när snön, tjälen och kylan ändå kommer att våldföra sig på såväl bygge som växter?
Planering brukar löna sig när trädgården ska bli fin, men ibland gör naturen ändå som den vill. Jag tittar för tillfället med häpnad på färgsättningen i mina egna rabatter. Enligt planen skulle bänken med klarröda tulpaner blomma först och sedan skulle en helt ny palett ta vid. I höstas såg jag den för mitt inre öga. Då grävde jag ner flera hundra lökar till något som skulle bli en kraftfull rabatt i djuporange, svartgredelint och rosa.
Svårt att säga vad som hände. Det kan ha varit fel i färgtrycket på lökpåsarna eller det kan vara jordmånen som påverkar växternas färger. Hur som helst har jag just nu en frisk och frodig rabatt med tulpaner i pastellorange, blek rosa och vattnig ljuslila Något som bara är knoppar än ser misstänkt mycket ut som gulorangefärgade papegojtulpaner. Sillsalladen till rabatt blommar dessutom samtidigt som allt det röda. För att inte tala om alla knallgula påskliljor och blå pärlhyacinter som flytttat på sig och dykt upp här och var. Det ser helt enkelt inte klokt ut.
Det fina i kråksången är i alla fall att tiden arbetar för en. Om bara ett tag har tulpanröran blommat ut och något annat tagit vid. Då ska allt det vita och blå stå i blom. Har jag tänkt. Medan jag väntar ska jag bläddra lite i de glassiga uppslagsverken. Kanske idén om hur allt ska bli superfint infinner sig just denna vår. Sedan gäller det ju att omsätta drömmarna i praktiska göromål. De fina trädgårdarna är alltid resultat av ihärdigt grävande, vattnande, rensande och omplanterande. Så om ett tag skaffar jag de där fina rosablommiga handskarna i alla fall. Trädgårdsporr eller inte – jag tror man orkar släpa på hästgödselsäckar en lite längre stund än vanligt om man samtidigt kan känna sig lite fin.
Den sticker upp genom fjoårslöven nu – ramslöken! Fick en liten planta av en bekant för många år sedan och grävde ner den i halvskuggan under köksfönstret. Det fanns en orsak till just den platsen. Eftersom ramslökens blad påminner väldigt mycket om liljekonvaljens ville jag inte riskera att ha dem nära varandra i trädgården. Jag vill verkligen inte vara med om den dag jag strimlat liljekonvaljsblad i potatissalladen.
Den övervintrade citrontimjanbusken gav välvilligt ifrån sig smak och tillsammans med en halv flaska sake, några lagerblad och en del vitlök och en hel del lök.
Och vad är det nu som är så fint med den här vårväxten då? Jo. Allium ursinum kallas ibland också skogsvitlök och har faktiskt en ganska stark doft i både blommor och blad. Det är bladen man använder, inte löken i jorden, och helst till kalla rätter. Jag vet att det finns recept på till exempel ramslöksoppa, men jag tycker att upphettning tar nästan hela smaken av växten så jag brukar använda bladen i potatissallad och dekorera alla möjliga rätter med de härliga vita blombollarna, som är som det skiraste knippe vita stjärnor.
I påskhelgen vaknade känslan för utelivet och naturen äntligen. Kanske var det de knottriga burgundyfärgade knopparna som trängde upp ur trädgårdslandsmyllan, ett löfte om att libbstickan i juli kommer att vara minst en meter hög. Den örten luktar lite fränt, men är ovärderlig i trädgården. Du kanske har den någonstans utan at veta om det förresten. Levisticum officinale odlades förr som medicinalväxt och kan därför frodas som en buske vid hörnet av ett gammalt torp. Selleriörten är nästan oslagbar i soppor och buljong. Saknar du den täta smaken i maten kan libbsticka vara lösningen på problemet. Mina exemplar har tålt både mylla och lerjord och inte alls farit illa av att bladen torkats för vinterns behov.
Bland vännerna noterade jag förresten att några redan rivit upp fröpåsarna och sått rädisor i helgen. De ivrigaste kommer också att sätta potatis alldeles snart – om inte i landet så i hinkar, jordfyllda bildäck och alla möjliga kärl som ska ge nypotatis till midsommar. Andra läckerheter som tål tidigt uteliv är vitlöken. De klyftorna går bra att peta ner i jorden så fort det går att göra ett tio centimeter djupt hål för lökklyftan. Vitlöken har lång växtsäsong och vill gärna i marken så fort det går.
Nyligen gick livsmedelssäkerhetsverket ut med en uppmaning till husbehovsodlare att köpa certifierad, alltså granskad, utsädespotatis. Orsaken är att vissa skadegörare som sprids med kontaminerad mylla eller utsäde är svåra att få ur potatislandet när de väl är där: till exempel den gula potatiscystnematoden Globodera rostoch. Det lönar sig att skänka det hela en tanke. Kontrollerat utsäde känner man igen på att det säljs i slutna påsar försedda med garantibevis.
Påskens lammgryta fick förresten också en del av kryddningen från trädgården. Den övervintrade citrontimjanbusken gav välvilligt ifrån sig smak och tillsammans med en halv flaska sake, några lagerblad och en del vitlök och en hel del lök blev lammet lite annorlunda än med traditionella rosmarinkvistar och citronklyftor.
Ut på upptäcktsfärd alltså. Har du ingen trädgård att hitta saker i så får du leta i skog och diken. Nu är det nässelsäsong (kirskålen börjar ta sig också i skuggiga backar). Så länge nässslorna är under tio centimeter långa samlar du ihop en skål (använd sax och lång pincett) och förväller bladen med lite socker och salt i några minuter. Sedan låter du härligheten åka karusell i hushållsmaskinen en stund och blandar ner det hela i plättsmeten. Våren är nässelplättarnas tid!
När den brittiska kocken Jamie Oliver dök upp i tv-rutan fastnade också en yngre generation längre än vanligt i tv-soffan. Jamie var cool och Jamie predikade enkelhetens evangelium – en slatt olja i pannan, några nävar goda råvaror och ett varv eller fyra på pepparkvarnen och så var maten klar. Vem som hackat skurit och diskat i köket först var ingen intresserad av. Jamies budskap gick som den heta kniven genom det berömda smöret: det har blivit dags att dumpa färdigmaten och halvfabrikaten eftersom det är lätt att laga mat.
För ett tag sedan smilade Jamies nuna glatt på en pappask.
Jamie själv lär ha doppat sleven i grytan redan som barn på föräldrarnas pub i norra Essex. Sedan dess har det snurrat på. I dag har Jamie skrivit en lång rad kokböcker, hans matlagningsprogram sänds på tv i 130 länder och alla vill inspireras av Jamie, som också äger kedjan Fifteen med restauranger i såväl London som i Australien och långt borta i Asien.
Den nakna kocken – med hänvisning till det enkla och naturliga alltså – har tagit en hel värld på sängen. Nu rinner produkterna han lånat sitt namn åt också in i hushållen. Jamie-muggen håller kaffet varmt och Jamie-pannan steker biffen utan fett.
På trädgårdsmässan för ett tag sedan smilade Jamies nuna glatt på en pappask, som innehöll fröer, mylla och recept. Den som börjat med att handla Jamies kryddkvarnar med färdigt designade blandningar för kyckling och annan råvara kunde alltså nu ta steget ut och börja odla sina egna örter i köksfönstret. Idén är släkt med den där lilla plastbägaren med tomater klara att äta eller de färdigt skalade minimorötterna i påse som till formen påminner om en gammaldags godisstrut. Köp paketet och njut av det naturliga och hälsosamma är budskapet. I Jamies odlingsbox finns alltså vad som behövs för att få en bukett fräsch persilja att växa i köket. Det är faktiskt inte så hemskt mycket mer komplicerat att så ur vanlig fröpåse i vanlig mylla, men med allt-i-ett slipper man fundera på vad det ska vara för mylla (eller torv? ska man ha torv kanske?) och på var man hittar lämpliga direktiv för sådden. Bara att tuta och köra.
Det är inte bara Jamie som marknadsför olika slags små odlingsprojekt. De stora varuhusen och dagligvarukedjorna har sina varianter av örtkrukor – både som en samling frodiga örtbuskar i någon chic låda och som ett paket med fröer och mylla. Grow your own-paketen är förstås dyrare och mer tidskrävande än den smaklösa snabbodlade dillkruka du river med dig från grönsaksdisken på väg till butikskassan, men tanken är god. Alla har rätt till giftfritt odlad närmat i sitt eget kök.
Jamie vet alltså! Jamie vet hur man gör pengar och en kändiskarriär, men Jamie vet också att enkelt är bäst och att vi alla förtjänar frisk och god mat. Fundera på det en stund. Kanske du aldrig har tänkt att just du skulle känna glädje av att se de första ärtgroddarna tränga upp genom myllan. Kanske just du kommer att bli den som har lust att rufsa en doftande ananassalvia i kalufsen på väg till kylen. Ge alltså dig själv en chans. Dör din odling ut på grund av vanskötsel så kanske det inte är så dramatiskt i alla fall. Så dyrt blir ditt test ändå inte.
Vissa bjuder jag inte på kaffe. Finsmakarna skulle helt enkelt bli ledsna över min sorglösa hantering av råvaran. För jag tycker så mycket om kaffe att min tolerans för kvaliteten är ganska, ja … vidsynt.
Som fattig studerande på tågluff hade jag inte råd att sitta på flashiga kaféer speciellt ofta. Dessutom kunde det väl hända att man inte riktigt passade in så bra i storstädernas snofsiga plyschsoffor efter tre fyra veckor i nästan samma kläder varje dag. Men inget hindrade en från att beställa en kaffe i en lite sunkigare bar. Det var så förhållandet till skållhett pulverkaffe utan socker i sladdrig plastmugg började. Nes skétos? Enklaste varianten och utan socker? Ne, efharisto poli! Ja, tack så mycket!
När jag köpte kaffebusken för åtta år sedan så var den en liten sak som alla skrattade åt.
När jag i dag brygger själv så är det antingen filterkaffe eller espresso som gäller och så gott som alltid ekologiskt odlat. Tillräckligt många år av folk som experimenterar med ens tolerans för laktos (det där ska vi återkomma till!) har fått mig att sky nästan alla sorters varianter med mjölkprodukter i. Sockret får komma med bara när det ligger sådär fyra centiliter riktigt stark vara på bottnen av en kopp med tjocka kanter. Det där är ett minne från Paris. Det var den staden som fick mig att släppa på sockerprincipen.
Det står en espressopanna i skåpet och den används regelbundet, men ofta (jo, men höll för ögonen då) skedar jag upp espressokaffe i den vanliga melittabryggaren, häller en tesked kardemumma eller anis i filtret och knäpper på.
Nu har jag hur som helst ett problem. När jag köpte kaffebusken för åtta år sedan så var den en liten sak som alla skrattade åt. Men jag vattnade och vattnade och vattnade. Nu är den en stor sak som nästan far genom taket och i fjol våras gjorde den det jag redan hade slutat hoppas på –blommade med de skiraste vita blommor någonsin. Och en dag såg jag dem äntligen: bönorna. Runda och gröna och blanka svällde de på grenarna. En bekant hade berättat att bönorna snart blir röda och sedan bruna och sedan klara för rostning. Jaha. Det var bara det att inget hände. Sedan våren i fjol har de hängt kvar som små bollar i grön hårdplast och i stillhet drivit mig till vansinne.
Förra veckan började de gröna bollarna plötsligt rodna. Solen har helt oväntat fått den orangeröda färgen att breda ut sig som ett leende. Frågan om ifall det är arabicabönor som gömmer sig i ytterskalet kanske jag inte får något svar på, men nu skulle några goda råd vara på sin plats. Så långt har jag kommit att jag vet att bönorna kan rostas i panna eller ugn, tiden beror på hur mörkrostat det ska bli. Men ska jag pilla ut bönorna ur ytterskalet först eller ska skalen rostas och malas med bönorna? Ska man göra snitt i dem som i kastanjer? När ska man ens skörda; hur röda eller bruna ska de gröna bollarna bli först?
I den eritreanska kaffeceremonin rostas, mals och bryggs bönorna i några omgångar innan drycken silas och serveras i små koppar på bricka. Jag har alla attiraljer som behövs: ugn, stekpanna, kvarn, filter och diverse bryggare. Bara kunskapen om bönhanteringen fattas. Kanske någon barista kan hjälpa? Jag har hört att man vet att rostningen är klar när bönorna börjar knäppa och hoppa som popcorn.
I det här skedet tänker jag faktiskt inte ge upp. Tror att mina ekologiska bönor kan ge några koppar närodlat kaffe bara jag lyckas få reda på detaljerna i rostningen först. Smaken är jag inte orolig för, som sagt: toleransen finns. Lätt snobberi tänker jag hur som helst ägna mig åt utan att skämmas – den här gången ska finkopparna fram.
